Flugna kärror
En lista över de förebilder och modeller jag flugit i Dogfight/Aircombat:

Första kärran var J22 Dogfight (balsaversionen, min egen konstruktion). Denna flögs i Barkaby-dogfighten 1990 och 1992 (1991 års dogfight frös inne pga sjukdom). Flög den också på den klassiska första svenska Dogfight-tävlingen i Ripa, juli 1992. 1998 flög jag återigen J22, den här gången cellplastvarianten. En liten kärra som inte alltid var så lätt att hantera i tävling.

1991 byggde jag en P51D Mustang i byggsats från Norge. Denna blev väldigt tung och det blev ingen provflygning förrän 1994. Så vitt jag minns fick jag aldrig upp den i luften vid provflygningen - dels beroende på för tung modell men framförallt pga för dåligt drag i motorn. Modellen ligger nu på en garagevind och väntar på... Ja, vad väntar den på egentligen? Snygg var den i alla fall.

Nästa kärra i hetluften blev Hawker Typhoon, balsa-varianten (min egen konstruktion). Detta var 1993. Jag flög mycket med denna kärra det här året så den gjorde ett gott jobb. Nästa Typhoon flög 2001, den här gången i cellplastvariant. Det är f.ö. just denna kärra jag nu konverterat till el.

MiG-3 flög jag också under 1993. Det här var en konstruktion av Rickard Petersson, som flög bra. Helt i balsa, som alla tidiga Dogfighters.

1993 gjorde jag också Yak-1 och den första P51:an, i B-versionen. Båda hade egenritade vingprofiler vilket inte är att rekommendera. Ingen av dom flög speciellt bra, P51:an kraschade t.ex. under sin tävlingsdebut. Inför 1994 gjorde jag två nya Mustanger, den här gången i D-version och med en annan vingprofil (Ritz-2). Nu flög Mustangen riktigt bra och det blev en ritning som gjorde sitt för att sprida Dogfight i Sverige. Senare byggde jag en JBA P51D Mustang från en amerikansk byggsats. Den flög helt ok men jag hade problem med motorn, en ASP15. Sen har jag en halvbyggd Mustang från Widen-werke. Får se om den kan komma i luften nån gång.

1994 byggde jag en P-47 Thunderbolt från Oddgeir Leikvold i Norge. Oddgeirs P-47 var med kroppen i glasfiber och vinge i balsa. Denna flög bra och blev en trotjänare under 94-95. 1996 började jag med P47 igen, den här gången i cellplast av Roland Petterssons design. Dessa P-47:or blev riktiga slit-hästar under de otroligt intensiva åren 97-99. Till slut var den sista av dessa 47:or så sliten att motorn gick att vicka i alla ledder - cellplasten runt motorbocken var helt enkelt helt slut.

Byggde även en F4U Corsair av Rickard Peterssons konstruktion. Denna fick jag inte riktigt ordning på under 1994, den kraschade i starten vid provflygning. Först 1996 fick jag ordning på den och till sist mötte den sitt öde utanför Kalmar.

1994 byggde jag P39 Airacobra. Den hängde med som reservplan på många tävlingar under åren 1994-96. 96 byggde jag återigen en P-39, den här gången under stark tidspress inför en tävling. Byggde den på 5 vardagskvällar. Blev provflygning strax innan tävlingen startade och sen dog den direkt i första heat. Tror det var nån form av radiofel och resultatet var förödande - en hög med balsa-bitar som enbart kunde göra tjänst som brasved.

Jag tror att det var 1995 jag byggde en FW190D-9 från Jesper Sigbjörnssons byggsats. Det här var en balsamodell med skalkropp som flög bra. Den här modellen och byggsatsen gjorde mycket för att införa Aircombat, framförallt i mellersta Sverige.

Messerchmitt Bf109 har jag haft i en E-variant, balsa-byggsats från amerikanska PMA (finns nog inte längre, men jag tror jag har en likadan byggsats till ute på garagevinden). Byggde denna till 1995 års säsong. Det här var så vitt jag minns ett riktigt plocke-pinn-bygge med massor av småbitar. Den flög hyfsat men jag hade nog en för klen motor på den. 1996 blev det nästa Messerschmitt, den här gången en Bf109K med s.k. Galland-huv, egen konstruktion i cellplast. Den flög bättre än PMA-messern, men det är bara att konstatera att Bf109 är en rätt svår kärra att få till - det blir gärna hög vingbelastning och en rätt svårflugen kärra. I vilket fall lyckades jag plocka en tredje-plats i Euro-cupen i Norrköping med den i finalen, så helt kass var den nog inte.

När vi ändå är inne på Messerchmitt så kan jag ju nämna ME163 Komet. Minns idag inte riktigt vem som konstruerade den, tror det var Rickard eller Roland (eller var det t.o.m Ryfa?). I vilket fall byggde jag den och provflög en dag över den skånska myllan. Kometen är känd för att vara lömsk. Det gäller att ha tyngdpunkten helt rätt och att hålla farten uppe i landningen. Men ack, ack, så bra provflygningen gick. Jag minns att jag landade i princip precis framför fötterna i en i det närmaste perfekt landning. Det var så att Roland - som var medhjälpare vid provflygningen och hade flugit Komet många gånger i tävling - var djupt imponerad. Så efter den provflygningen hamnade Kometen på hyllan. Ja, det gick liksom inte att toppa den provflygningen.

En Mitsubishi Zero blev det också. Återigen en Leikvold-design, med glasfiber-kropp och cellplast-vinge den här gången, om jag minns rätt. Flög den på två tävlingar tror jag, sen sålde jag den till Thomas A (Eurocup-vinnaren 1997).

Spitfire blev det 1997. Det är så klart balsavarianten som finns som gratisritning. Jag har inte tävlat med den så många gånger, men jag minns att jag tävlat med den åtminstone en gång, i Örebro (kan det ha varit 1999?).

Det blev även en Jak-9 nån gång -96. Denna blev en sälj-ritning (ej gratisritning, har inte haft tid att CAD:a in den). Jak:en är av samma kropps-konstruktion som Spitfire:n, d.v.s. balsakropp med cellplast-topp. Vingen är cellplast med balsaplankning. Jak:en flög ok men återigen är det en liten modell med hög vingbelastning, så den kräver passning när man flyger den. Jak-9:an mötte sitt öde på en tävling i Karlskrona, i en kollision.

P40 Warhawk blev det också. Minns inte att jag tävlat så mycket med den, men jag tror den hängt med till en hel del tävlingar. Det är ju cellplastvarianten som finns som gratisritning, min egen konstruktion.

1998 gav jag mig in på tvåmotorigt med de Havilland Mosquito Fb. VI. Det här blev en helt igenom cellplastkärra, med en maffig vingbalk i balsa. Motorerna - två Fox15 - gav mig problem hela tiden med den här kärran. Det var förgasarna där trumman ibland helt enkelt fastnade pga dålig passform. Att landa en tvåsaftare med ena förgasaren låst på halvgas - eller fullgas - det är inte helt lätt. Eller att gå om och göra ett nytt landningsvarv, när den ena motorn fastnat på tomgång. 6 flygningar och 5 krascher blev facit, om jag minns rätt (eller var det 7 flygningar och 6 krascher?). Sista flygningen funkade i alla fall motorerna klockrent men det tog bara några minuter in i det heatet så pangade en elak Hyllan av hela stabben på Mosquiton och därmed var den sagan all. (Eller?).

2000 Gjorde jag en satsning inför första World Games i Tyskland. Byggde fyra stycken Focke Wulf 190D-9. Konstruktion av Johannes Carlsson, helt i cellplast. En av dessa försvann i skogen i Påldalen men de andra tre hängde med på många tävlingar under 2000-2002. I skrivande stund finns två av dessa kvar varav en har konverterats till el-drift och deltagit i Griffon Winter Cup 2010.

2000 tog Johannes C och jag fram en konstruktion av Arado 234 Blitz. Johannes flög mycket med denna under 2000 tills den dog på WASG 2000 i Stadtsteinach. Min egen kom inte i luften förrän WASG 2002 i Tjeckien. Där provflög jag den i mitt femte heat, efter en rent katastrofal tävling i övrigt. Provflygningen blev inte heller nåt vidare. Aradon visade prov på kraftig prestanda men hade för hög anfallsvinkel på vingen så den gick lätt i spin och kraschade efter ca 40 sekunder p.g.a. motorstopp och spin.

2010 köpte jag en Thun-sats av Denny men det tog tills 2011 innan jag byggde ihop den. Det blev premiär för denna på Ripa Eurocup samma år, med vingbrott och krasch i första tävlingsheatet för modellen. Reparerad flög den sen i SM och ingår i skrivande stund i flottan.

Ja, det har blivit en del modeller genom åren. (Jag har bara nämnt Aircombat-modellerna, det har så klart funnits en hel del andra modeller också).

Vad skulle jag då vilja prova/bygga/flyga för några nya förebilder?

Saab J21 är en sån där som jag sneglat på många gånger. Med elmotor skulle den bli enklare att få rätt på, framförallt med tanke på tyngdpunkten.

Ta152H är också en sån som skulle vara rolig att testa. Med den prestanda jag har i elsetupen för .15-storlek skulle den nog kunna bli ok att tävla med. De .15-motorer vi tävlade med på 90-talet var alldeles för sega för att ge Ta:n nån prestanda.

Sen har jag tittat på Saab B17 och F6F Hellcat, för att göra någon form av nybörjarkärra för Aircombat. B17:n borde vara ultimat med sin stora vingyta.

Å så finns det andra gamla förebilder, som FW190A (svårt med TP), J20 Re2000 Falco och J-9 Seversky. Sen hade det ju varit kul att bygga en P-47 igen, och göra en cellplast-Mustang-ritning och kanske en cellplast-Spitfire å så ska vi inte tala om att bygga en ny Mosquito (denna underbara maskin) och gamla favoriten Me262.

Och efter att ha pratat med Holger B så börjar man ju fundera på att bygga sig en SE5a och kanske en Albatross och kanske en riktig Fokker, d.v.s. en Dr1 Dreidekker.

Ja det tar helt enkelt aldrig slut. Så länge man står upp och har synen i behåll så är det ju bara att fortsätta.