Vem är jag
Jag är en helt vanlig modellflygare som hade en önskan om att flyga combat med radiostyrda modellflygplan. Det fanns ingen sån gren, så 1989 försökte jag konstruera en slags Top-Gun -inspirerad skapelse att flyga combat med. Nu flög denna maskin lika bra som JAS utan dator, d.v.s. den var helt oflygbar, så det blev inte så mkt mer med detta just då.

I februari 1990 dök det upp en liten notis i Allt om Hobby, om att det skulle köras Dogfight (d.v.s. combat) med skalamodeller i skala 1:12 av jaktplan från andra världskriget, i samband med den årliga skalaträffen på Barkaby. Det här lät ju riktigt kul, så jag började rita på en FFVS J22 i skala 1:12. Provflygning i april och i början av juni begav vi oss mot Barkaby, min "wing-man" Johannes O och jag.

Debuten blev väl inte så lysande, men det svenska laget vann. Sen började en lång resa av missionerande och tävlande i 1/12 skala WWII-combat. Jag gjorde en ritning av J22:an som kopierades och såldes till intresserade. Vi åkte runt och visade upp Dogfight på träffar och meetings under 1990-91, men det hände inte så mkt mer.

1992 blev jag tvångsrekryterad att vara svensk tävlingschef för Dogfight. Det arrangerades inga tävlingar och fanns i princip inga tävlande piloter, men jag tänkte "va f-n, vi testar väl så får vi se vart det leder". Så vi gick ut med två tävlingar i Modellflygnytt och Allt om Hobby, för att se om det skulle dyka upp några piloter. Den första tävlingen kördes i samband med Emmaboda-meetinget. Det dök inte upp en enda tävlande, utöver oss två. Så det blev bara lite uppvisning. Inför den andra, sista tävlingen, hade jag inga förhoppningar. Jag åkte iväg till Ripa-fältet med en otroligt sliten J22 balsa. Väl där fann jag tre tävlande piloter, utöver mig själv. Wow! Rille, Rolle och Magnus J med Messerschmitt, Spitfire och J22. Att det sen inte blev så mycket fight (bara ett heat), det gjorde egentligen inte så mkt, för nu fanns det en liten, liten bas av tävlande piloter att bygga vidare på.

Och vilken energi-explosion det blev! Inför 1993 hade vi ett gäng på ca 10 piloter som tävlade på alla tävlingar. Det blev väl ca 8-9 tävlingar det året, plus att vi åkte till Norska mästerskapen och tävlade. Resten är väl - som man brukar säga - historia.

Det blev en hel del konstruerande, byggande och tävlande de kommande åren. Hawker Typhoon, P51B/D Mustang, Yak-1 (aldrig publicerad) såg dagens ljus under den här tiden. Många andra piloter konstruerade Dogfighters och jag byggde och testade flera av dessa i Allt om Hobby.

1994 skissade jag på en modell för att få in fler piloter att börja flyga och tävla i 1:12 skala combat. Det blev en annorlunda, rätt ful skapelse, men som uppfyllde samtliga mina grundkrav med råge. Den skulle vara lätt att bygga rätt och den skulle vara snabbyggd. Den skulle vara klassisk i sin uppbyggnad på så sätt att den skulle byggas av balsa. Sen skulle den vara mycket lättflugen och vara lätt att få tyngdpunkten rätt på. Och slutligen skulle den vara stryktålig och lätt att reparera. Det blev P-39 Airacobra, en ritning som blivit spridd över stora delar av Europa och till delar av övriga världen också.

1995 dök det upp ett nytt sätt att sprida information - internet. Jag vågar säga att mina sidor om 1:12 skala WWII Dogfight var en av de första som utnyttjade detta nya media till fullo. (Sen hade ju internet funnits långt innan dess osv, men det är en annan historia).

1996 var jag den mest drivande vid bildandet av ACES Aircombat och blev dess första International Co-ordinator (d.v.s. internationell tävlingschef). Åren 1996-1999 blev hektiska, minst sagt. Jag byggde, skrev, tävlade, administrerade och försökte ha ett liv däremellan. ACES startade med ett enda land - Sverige - men växte relativt snabbt med fler länder som Finland, Tyskland, Österrike, Storbritannien, Sydafrika, Australien, Kanada, Slovenien, Tjeckien, o.s.v.

Vid den här tiden gjorde jag en internationell media-offensiv och använde den nya konstruktionen Spitfire och även Messerschmitt Bf109-K för att publiceras i olika hobby-tidningar runt om i världen.

1997 - året efter att vi bildat ACES - genomförde vi den första Eurocupen. För att få igång de andra länderna åkte vi svenskar runt till många av de andra ländernas Eurocup-tävlingar. Detta år blev därför något i hästväg. Jag deltog i 4 Eurocup-tävlingar, i 4 olika länder (Sverige, Finland, Norge och Tyskland). Resultatet blev en andra plats i den första Eurocupen. Dessutom deltog jag i svenska cupen i 10 tävlingar. 14 tävlingar på ett år med andra ord. Många lagade modeller blev det...

Året efter var inte långt efter i intensitet, med Eurocup-tävlingar i Sverige, Danmark och Tyskland, utöver de svenska cup-tävlingarna. (Ja det kördes så klart fler Eurocup-tävlingar, men jag deltog "bara" i tre av dom).

1999 var den stora höjdpunkten det första European Aircombat Games. Att arrangera denna tävling var ett hästjobb, där jag körde allt förberedelsearbete på egen hand. Det blev den första riktigt stora internationella tävlingen inom ACES Aircombat, med runt 60 tävlande piloter. En föraning om vad som komma skulle, kan man säga.

Den stora höjdpunkten under 2000 blev World Air and Scalecombat Games i syd-Tyskland. Inför denna tävling hade jag laddat upp med 4st FW190D-9. En av dessa kom aldrig iväg, den fastnade i skogen i Påldalen utanför Södertälje. Troligen fick piloten en blackout pga för höga G-krafter eller nåt. Eller så kan det ha varit så att piloten (dvs jag) började prata med en då ung och lovande aircombat-pilot (Janne D) och glömde bort att styra sitt plan i några sekunder. Oavsett vad så försvann modellen för gott.

2001 avsa jag mig till sist jobbet som International Co-ordinator av ACES. Min jobbsituation (50-60h/vecka) gjorde det omöjligt att fortsätta och jag kände väl också att jag hade gjort mitt. Dags för nya förmågor att ta över!

2002 var jag (Återigen) lagkapten för det svenska laget till WASG. Denna gång gick tävlingen i Tjeckien. Jag var dåligt förberedd, hade knappt tävlat nåt under året och modellerna var gamla och slitna. Det slutade i 5 flugna heat och krasch i varje heat. Där nånstans gick luften ur och modellerna hamnade i malpåse i 8 år.

Under den tiden hann jag med en hel del annat som att tillsammans med min sambo skaffa hus, segelbåt och barn (i den ordningen). Ja, för att inte tala om att bygga ett nytt hus, flytta 4 gånger, starta egen firma, m.m. Så det har varit fullt upp.

Men nu har jag börjat flyga Aircombat igen och förhoppningsvis ska jag få tid över till det och till att skriva på den här bloggen!

Så, det där blev 20 år av mitt liv. Jag skulle också kunna berätta om hur jag började flyga R/C en gång i tiden, i Jämjö RC-klubb. Om hur svårt det var att lära sig flyga på den tiden (dubbelkommando var ovanligt och RC-simulator var inte ens påtänkt). Om hur allting var mycket svårare och omöjligt på den tiden. Hur det t.ex. ansågs som oerhört svårt att flyga lågvingade radiostyrda modeller. Om hur RC-flygare i gemen ansåg att det inte gick att flyga modeller under 1kg och under 1m i spännvidd. osv. Men det får bli en annan gång.