Modellflyghelg 
Det blev en modellflyghelg med både bygge och flygning.

Lagade ihop Thun:en, Mustangen och även kroppen till P-47:an. Nåja, nu finns det fortfarande en hel del att göra med Thun:en och Mustangen eftersom bådas motorspant krossades i krascherna. Provade på båda dessa att göra motorspantet i balsa. Tanken var att ett balsaspant ger med sig så att motorn skonas. Efter två rätt kraftiga krascher kan man fråga sig: Funkade det? Ja faktiskt, det kan man nog säga. Thunens propelleradapter är krokig, så den måste bytas. Men såvitt jag kan bedöma är båda motoraxlarna raka och det brukar axlarna på dessa båda typer av motorer definitivt inte vara efter en krasch. Sen var motorfästet knäckt på en av motorerna, men det går enkelt att byta.

Sen gjorde sonen och jag ett joint venture med att bygga ihop en SE5a, byggsats från Scorpio inköpt på väg hem från WASG 2002 i Tjeckien. I ärlighetens namn var det väl mest jag som byggde, men sonen hjälpte till med en hel del runt omkring bygget. SE5a:n är en parkflyer på ca 80cm spännvidd, d.v.s. inte en WWI-combatkärra.

SE5a:n blev färdig sent söndag eftermiddag och efter en del strul med grindkoden tog vi oss till sist ut till fältet för provflygning. Nog är man lite bortskämd med provflygning på flera hundra meter lång asfaltsstrip - SE5a:n behövde ca 2 meter av den för att lyfta.

Flög som en dröm - som tur var hade vinden lagt sig till nästan helt vindstilla. Det här är ju en typ av modell som behöver vindstilla för att kunna flyga. Utrustning: C20 elmotor, ca 1400kv, 1000mAh 3S LiPo-ack, Hobbyking 20A fartreglage, 2st HXT900 servon. All utrustning från Hobbyking.

Hade också med NozeFish, den fula nybörjarkärran. Hade inte hunnit fixa till radiotrimmet på den, så det blev en del strul innan den var flygklar. Har ändrat motorriktningen så att den drar en massa neråt för att motverka stigningstendenserna. Klantade mig vid testflygningen genom att ha för lite gas, den gick neråt utan att höjdrodret hann verka. Kanske motorn har för mycket nedåtriktning nu? Har lagat den igen för fortsatta tester.

[ Lägg till kommentar ] ( sb_view_counter_plural_pre645 visningar )   |  permalink  |  $star_image$star_image$star_image$star_image$star_image ( 2.9 / 1332 )
Det regnade i alla fall inte... 
Ja då har man flugit andra Eurocup-tävlingen för i år, på Ripa fighterbase. Man kan säga att det inte gick så bra. Faktiskt kan man säga att det gick riktigt dåligt. Det blev nog en av mina tre sämsta/värsta tävlingar någonsin.

Dagen började dock bra. Provflög GP P-47:an efter lagning från förra tävlingen. Flög fint trots att det blåste kraftigt, min bedömning upp mot 10-12m/s i byarna. Ny motor Turnigy 35-36 1400kv, snurrade på bra med Turnigy Plush 40A ESC och nya Turnigy Nano 6000mAh ack. Flög med APC 9x5 prop, gav bra kraft i den byiga vinden.

Provflög sen den nya Thun:en, med min gamla el-setup för .25. Denna flög också bra, trots den bitvis hårda vinden. Jag var lite fundersam på om den gamla setupen skulle orka dra kärran, men det var inga problem. Fick begränsa höjdutslaget till 70%, annars blev det på tok för mkt. Svängprestanda var mycket bra även om Thun:en var lite fladdrigare i luften i jämförelse med P-47:an, troligen pga att den är lättare.

Första heat startar jag P-47:n och flyger i tät luftstrid, blir klippt men får inga klipp. När det är 30sek kvar finns det nästan inga streamers kvar att klippa och jag säger till pilotdomaren att nu går jag upp på lite högre höjd och fegflyger tills heatet är slut, för att spara på P-47:n och inte riskera att krascha. Jodå, men hornen växer ut snabbt och när det är ca 5 sek kvar kan jag inte låta bli och tar en sväng in i stridszonen igen och då smäller det direkt och Rainer klipper ena vinghalvan av P-47:an som snurrar ner mot sin undergång. End of show för den maskinen - det är en balsamodell som är omöjlig att laga efter en sån krasch.

Nästa heat blev det Thun:en istället. Flög bra, jagade runt i nån minut och sen small det till. I en kollission vek sig vingen och kärran kraschade mot marken (eller gick vingen av, av sig själv?). Krasch blev det i alla fall. Det går säkert att laga (cellplastmodell) men det blir några bonustimmar i bygghörnan.

I tredje heat blev det dags för sista-kärran, en JBA Mustang från 1998 som jag konverterat till eldrift. Drivlinan är min gamla .15-setup men med mindre ack för att passa in i nya internationella reglerna. Jag trodde inte att den här modellen skulle ha ork nog att kunna flyga ordentligt i den kraftiga vinden, men där hade jag fel. Den funkade helt ok, i lite mer än en minut. Sen tappade motorn orken för att tills sist dö helt och jag försökte glida ner modellen mot vinden. Då gick den i spinn - antingen av att ESC:ens BEC gav upp eller av den kraftiga vinden - och det hela slutade i en rätt kraftig krasch. Går att laga, men återigen krävs det en hel del bonustimmar i bygghörnan och lite ny utrustning. Kraschorsaken är med största sannolikhet att ESC:en överhettade inne i kroppen. Av detta lär man sig att det är jätteviktigt att ta upp lufthål för kylning av ESC och batteri. Jag slarvade med detta och det straffade sig direkt. Annan lärdom är att det kan vara bra idé att ta till större ESC än vad som egentligen krävs, för att ge marginal vid dålig kylning.

Ingen final för mig, men jag skulle sen agera kasthjälp åt Daniel som låg riktigt bra till (delad förstaplats) innan finalen. Dagens otur tog inte slut, utan på nåt märkligt sätt fastnar jag med baksidan av högerhanden i stabben eller fenan på modellen, efter kastet. Bakpartiet på modellen slås av och lossnar efter ca 10 sek flygning. Krasch och slut på möjligheterna till pall-placering för Daniel. Men va f-n! Hur mkt oflyt kan man ha under en dag??!!

Det enda positiva är att de el-setupar jag kört har visat sig funka bra. De nya el-reglerna ger alltså stora möjligheter att få fram el-setupar som funkar bra i aircombat.

Bilder och lite text om tävlingen på följande länk: Ripa mfk. Dock obs några faktafel i texten: Första SM hölls inte på Ripa, det hölls i Åtvidaberg 1994. Däremot flögs första Dogfight-tävlingen arrangerad av svenskar i Ripa 1992. Och första EAG hölls i Ripa 1999, det stämmer. Sen är jag ju svensk 2nd NC och det är Fredrik Lanz som är NC och "svensk områdeschef". Men detta är ju bara lite småfel i texten som är riktigt rolig att läsa.

[ kommentarer 99 ] ( sb_view_counter_plural_pre1226 visningar )   |  permalink  |  $star_image$star_image$star_image$star_image$star_image ( 3 / 1386 )
Bra väder i Trosa! 
Ja då har jag flugit Eurocup-tävling i Trosa. Vädret var fint och... Ja, det gick kanske inte så bra för min del.

Första heat med P-47 ARF från Great Planes och min gamla .25-setup fast med 9x5-snurra (tillåtet med nya el-reglerna). Kärran gick bra, jag är inte så vass men får till ett klipp och är oklippt (bara det en bedrift, det var många tuffa piloter i det heatet).

Andra heat: Kolliderar bara efter ett kort tag med någon annan modell. Motor och motorkåpa slås loss från min modell men jag lyckas glidflyga ner den till landning. Går inte att laga modellen under tävling så det blir till att byta.

I tredje heat kör jag med gamla trotjänaren Typhoon. Det har börjat blåsa lite grann och Typhoonen är inte så vass. Man ska komma ihåg att det här är en Eurocup-tävling och .25-modellerna är lite vassare med de internationella reglerna. Jag blir klippt redan under första minuten. Efter ytterligare någon minut klantar jag till det och flaxar in någon meter över säk - end of show.

Placering: Näst sist, pga säk-överträdelsens minuspoäng.

En av de ryska deltagarna hittade motorkåpan, så P-47:an går att laga. Med den setup jag körde med är P-47:an definitivt en bra tävlingskärra. Nackdelen är att den kostar en del pengar och inte är lika lätt att laga som en cellplast-kärra.

Nu är det dags att bygga klart de kärror jag påbörjat, så att jag får lite fler modeller som är konkurrenskraftiga.Behövs bara lite ledig tid och lite mer energi...

[ Lägg till kommentar ] ( sb_view_counter_plural_pre812 visningar )   |  permalink  |  $star_image$star_image$star_image$star_image$star_image ( 3 / 1400 )
Griffon Winter Cup 2011 - final! 


Då var det dags för säsongsavslutning för Griffon Winter Cup. Denna cup avslutas alltid med finalen, då även icke-Griffons får delta. För en gångs skull var jag alltså inte mest långväga, utan gänget från Parrot slog mig med råge (åka från Säter för ett heat, det kallar jag fanatiskt intresse det...)

Jag flög heat ett, hade min gamla slitna Typhoon med mig. Finalen till ära hade jag installerat två skevservon i vingen, istället för det mittplacerade servo jag hade använt tidigare. Provflygning visade att allt funkade, men rollhastigheten blev inte jättemycket bättre, tyvärr. Det är troligen skevrodren som är för små och möjligen är spalten mellan skevroder och vinge också i största laget.

Nåväl, upp kom jag i heatet. Först upp var Pasi och hade inte Janne fått nåt strul med motorn hade jag inte kommit upp som tvåa i luften - men nu slumpade det sig så att vi var tre stycken som startade nästan exakt samtidigt - Pasi, jag och Janne - och det blev en lustiger luftdans i några sekunder när vi försökte undvika att bli klippt av varandra samtidigt som vi naturligtvis försökte klippa nån annan samtidigt. Men inga klipp blev det i starten, trots allt. Rätt så tidigt i heatet kolliderade Pasi och skrotade sin maskin. Hur skulle det nu gå? Pasi ledde cupen innan den här tävlingen, men med skrotad maskin och utan klipp, kunde någon hota honom?

Själv jagade jag runt ett tag, men fick sen dåligt drag i motorn. Sen dog motorn helt. Vad nu? Men jag hade kontroll på kärran, så jag gled ner en bra bit bort från landningsbanan och landade. Bara att börja springa - vem sa att man inte behöver träna fys när man tävlar i Aircombat? Efter en ordentlig löprunda var jag tillbaka med modellen och kopplade loss batterikabeln och anslöt den igen. Fartreglaget pep till och nu funkade motorn. Vad? Men men, bara att starta upp och fortsätta att flyga - heatet pågick ju fortfarande. Så upp i luften, snurra runt, sväng, försök klipp och efter någon minut SMACK så försvann halva streamern (Janne) och efter ytterligare några sekunder SMACK så försvann resten av streamern (troligen Gunnar). Jaha, tänkte jag, där fick jag för min språngmarsch, men så SMACK fladdrade en streamer iväg och jag hade klippt Jannes streamer. Klippt men gjort ett klipp, tvåa i luften och flugit hela heatet men med mellanlandning. Tja, inte så pjåkigt ändå!



Andra heat blev bitvis lite dramatiskt. En B17 behagade att få skevservo-problem och dundrade ca 75m bakom säk i en lång sväng. Som närmast rundade modellen pilotlinjens vänsterflank med ca 5 meter... Sen blev det en del ner-ryfningar. Greger planterade sin Hurricane mot slutet av heatet, nån typ av stall-klipp-för låg höjd -krasch. Rookie-Jonas flög ett riktigt bra heat och fick in ett klipp, men 3s innan heatslut gjorde han nån form av Split-S i medvind som slutade i myllan (nja, kanske inte i myllan, utan snarare i snön ovanför den stenfrusna myllan). End of show. Synd var det, för Jonas hade annars kvalat till final.


Gregers Hurricane på väg upp i heat 2.



Bildbevis på vådafärden för Saab B17. Man ser säkerhetslinjen under modellen...


Finalen blev en rät tajt tillställning. Vissa som kvalade till final fick stanna på marken eftersom modellen var paj. Ja i Griffons Winter Cup får man ju bara ha en modell under tävlingen och smäller man den under kvalheatet får man stå över finalen.

Eftersom det blev en del dividerande om vem som skulle vara med i finalen har jag inte järnkoll på vilka som faktiskt var med i slutänden - d.v.s. vilka som hade modell kvar att tävla med. Taffan var i alla fall med, efter en närmast heroisk lagningsinsats av hans kraschade Thun från andra heat. Så mycket tejp på en lagad modell har nog inte ens jag själv nånsin haft under tävling... Ska jag dela ut en "Martin hero-medalj" för den här tävlingen så är nog Taffan den som får den.

Janne, Fredrik och Parrot-Stefan var också med i finalen, men sen är jag lite osäker på vilka mer som deltog. Tajt var det i alla fall. Jag gjorde ett klipp och hade en liten bit streamer hängande runt ena vingspetsen ett bra tag under heatet. Mot heat-slutet lyckades Janne klippa en bit av min streamer. Vete tusan exakt när det hände, men nog blev jag klippt och nog var det Janne som var där och flaxade. Om jag minns rätt gjorde Taffan en hel del klipp också - visar bara att lagning kan löna sig!

Parrot-Stefan flög med sin orange Zero med el-drift. Denna modell går riktigt bra verkar det som och jag hade honom ofta flaxande runt min modell i jakt på min streamer. Tyvärr vart Stefan själv klippt rätt tidigt i heatet, så att jaga honom var ingen större idé.


En viss skitviktig major tar en tugga av Parrots maskot-kakadua. En annan maskot sågs för övrigt fallskärmshoppa från en Thun under tävlingen, nämligen Heinz der Fallschirmsjäger.




Rookie-Jonas fick till sist en Griffon-Hero medalj, vilket han var väl värd efter sina starka insatser som rookie under årets vintercup! Nu blir det till att åka hem till bygghörnan för Jonas och bygga fler modeller inför svenska cupen i Aircombat.




Vinnare av denna final-tävling blev Janne Dersjö. Eftersom finalen är öppen för icke-griffons finns det två pokaler - en för den bästa Griffonen och en för den som vinner tävlingen totalt. Eftersom Janne är en Griffon fick han så klart båda pokalerna, som han nu stolt kommer att ha glanspolerade i sitt hobbyrum.

Vilka som kom tvåa och trea är jag lite osäker på. Tror att Taffan och Fredrik var där och nosade. Tror att jag själv snodde åt mig fjärdeplatsen, men även där är jag lite osäker (vi flög på så pass hög höjd under första heat så jag led nog fortfarande lite av syrebrist under prisutdelningen tror jag).
<edit>Fredrik har fyllt på mina minnesluckor med resultatet för de tre första: Janne vann, tvåa Parrot-Stefan och trea Red-tail Taffan.




Nog för att det var jämnt in i det sista, men vinnare av Griffon Winter Cup 2011 blev till sist Pasi, trots den lite sämre placeringen i finalen. Pasis tidigare vinster i cupen tippade över bägaren till hans fördel och Pasi är därför Griffon sqd-leader under 2011 och är också den som kommer att arrangera Griffon Winter Cup 2012.

Då kan man säga att försäsongen är avslutad. Nu börjar inom kort sommarsäsongen med svenska cupen som i år innehåller en hel del tävlingar. Ska se hur många modeller jag hinner få ihop innan säsongen börjar, tiden börjar (precis som vanligt) bli knapp.

[ Lägg till kommentar ] ( sb_view_counter_plural_pre1113 visningar )   |  permalink  |  $star_image$star_image$star_image$star_image$star_image ( 3 / 1355 )
Finvinterflygväder! 
Då var det dags för andra deltävlingen i Griffon Winter Cup 2011. Med mig hade jag Typhoonen (att tävla med) och P47:an som reserv.

Med tanke på snöovädret som var i torsdags-fredags var det riktigt fint väder. Runt 6-8 grader minus, nästan vindstilla och någon solglimt. Först ut var provflygning av min Ultrafly P-40 ARF. Det här är en cellplast-ARF som jag kommer att skriva lite mer om framöver. Tyvärr tillverkas denna inte längre, men den kan vara representativ för den här typen av cellplast-ARF.

Jag fick hjälp av Pasi i starten och tur var väl det för modellen var kraftigt otrimmad. Den drog en hel del vänster och steg nästan rakt upp. Efter att jag fått ordning på trimmet visade det sig att den här modellen funkade hyfsat. Med min gamla .15-setup fick den ok prestanda, rollar bra och svänger hyfsat. Den flyger kanske inte "på räls", men för att prova på Aircombat skulle den duga fint. Men nu tillverkas den ju som sagt inte längre.

Första heat körde jag med Typhoonen, som var lagad efter förra tävlingens krasch. Det blev provflygning direkt i heatet. Jag hade lite oflyt i starten, tappade greppet om modellen, så jag drog av gas och tog ett nytt tag innan jag drog på och kastade iväg. P.g.a. det lilla strulet blev jag bara fyra upp i luften. Typhoonen flög bra, men skevresponsen är dålig (som den alltid varit på den kärran). Funderar på att byta ut skevlinkaget mot ett servo i vardera vinghalvan istället, för att få bättre skevutslag. Gjorde inga klipp men förblev också oklippt, och med flygtid hela heatet ut ger det en del poäng. Fredrik och Danne smackade ihop i heatet, och framkroppen blev smul på Fredrik P-39 balsa med elmotor. I övrigt klarade den sig rätt bra. Dannes modell fick också en del stryk, så till final blev vi fem (de som hade modeller kvar, m.a.o).

Innan final hade jag en del strul med fartreglaget, som bara pep. Visade sig efter några minuters felsökning vara gasspaken som inte var dragen helt i botten - stod två snäpp upp från tomgång. Så mycket strul för så lite, men en erfarenhet rikare. Det här med el-flyg är annorlunda från det jag är van vid, trots att jag flugit med el-flyg i över ett år nu. Finalen blev i bitvis stratosfär-höjd, men vissa lägen var riktigt nära. Dock, inga som helst klipp. Det var också lite tunnsått med modeller. Janne var först i luften, jag var nummer två strax före Pasi som försökte sig på att jaga mig på låghöjd i starten. "Försökte" eftersom han aldrig hann ens i närheten av min streamer innan han flaxade ner modellen i backen igen. Efter några minuter kom han dock upp igen, nu med tejplagad kropp och vingen fasttejpad till kroppen (vingskruvens infästning hade lossnat i smällen). Misstänker att en viss skitviktig major var inblandad i den här tejpningen... :)

Mats the kid lyckades med konststycket att flyga ca 20m innan modellen trillade ner igen. Därefter vidtog många minuters startförsök av motorn. Till sist blev det fart på den och en start som bitvis var nere under decimeternivå fick modellen i luften - för att direkt landa igen eftersom heatet blåstes av. Tio sekunders flygtid i heatet? Griffon hero-medalj blev det i alla fall, p.g.a. envisheten och starten som var så långt ute på marginalen som det går att komma.

Hur gick det då? Pasi vann, med ett klipp på Janne i bagaget. Undertecknad tvåa, med enbart flygtid och oklippt streamer (plus tvåa i luften i finalen). Jonas the rookie trea, med flygtid och oklippt streamer. Och gissa om Janne var sur för att jag slog honom placeringsmässigt... :D

Lärdomar från dagens tävling:

- Det är bra med stora skevutslag - Typhoonen måste fixas till.

- Balsa till motorspant är för klent, även för elmotor. (knäckte P40ns motorspant i landningen). På en elmotorkärra behöver man inte lika starkt motorspant eftersom man inte startar med elstarter - men motorspantet måste iaf tåla landningar. <edit>: Efter att ha lagat P40:n kan jag konstatera att motorspantet INTE gick sönder i landningen. Det gick sönder I LUFTEN! Motorn var tydligen så stark och motorspantets infästning så svag att motorn drog sönder motorspantet. Den största anledningen till detta är att motorspantet inte var fäst i underkant och dessutom var fiberriktningen på balsaträet lodrät = motorspantet blev för svagt för den relativt kraftiga elmotorn. Jag har nu lagat spantet och dessutom limmat dit två förstärkningsbitar i underkant, så får vi se om det håller framöver.

- Gultonade solglasögon är bra för att öka på kontrasten så att man lättare ser streamers i luften. Gammalt knep, men funkar fortfarande bra, i dagens solljus var det bra att öka på kontrasten lite.

- Snö är kallt...

[ kommentar 1 ] ( sb_view_counter_plural_pre980 visningar )   |  permalink  |  $star_image$star_image$star_image$star_image$star_image ( 3 / 1465 )

<<nav_first <Tillbaks | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | Nästa> nav_last>>