Bra väder i Trosa! 
Ja då har jag flugit Eurocup-tävling i Trosa. Vädret var fint och... Ja, det gick kanske inte så bra för min del.

Första heat med P-47 ARF från Great Planes och min gamla .25-setup fast med 9x5-snurra (tillåtet med nya el-reglerna). Kärran gick bra, jag är inte så vass men får till ett klipp och är oklippt (bara det en bedrift, det var många tuffa piloter i det heatet).

Andra heat: Kolliderar bara efter ett kort tag med någon annan modell. Motor och motorkåpa slås loss från min modell men jag lyckas glidflyga ner den till landning. Går inte att laga modellen under tävling så det blir till att byta.

I tredje heat kör jag med gamla trotjänaren Typhoon. Det har börjat blåsa lite grann och Typhoonen är inte så vass. Man ska komma ihåg att det här är en Eurocup-tävling och .25-modellerna är lite vassare med de internationella reglerna. Jag blir klippt redan under första minuten. Efter ytterligare någon minut klantar jag till det och flaxar in någon meter över säk - end of show.

Placering: Näst sist, pga säk-överträdelsens minuspoäng.

En av de ryska deltagarna hittade motorkåpan, så P-47:an går att laga. Med den setup jag körde med är P-47:an definitivt en bra tävlingskärra. Nackdelen är att den kostar en del pengar och inte är lika lätt att laga som en cellplast-kärra.

Nu är det dags att bygga klart de kärror jag påbörjat, så att jag får lite fler modeller som är konkurrenskraftiga.Behövs bara lite ledig tid och lite mer energi...

[ Lägg till kommentar ] ( sb_view_counter_plural_pre812 visningar )   |  permalink  |  $star_image$star_image$star_image$star_image$star_image ( 3 / 1400 )
Griffon Winter Cup 2011 - final! 


Då var det dags för säsongsavslutning för Griffon Winter Cup. Denna cup avslutas alltid med finalen, då även icke-Griffons får delta. För en gångs skull var jag alltså inte mest långväga, utan gänget från Parrot slog mig med råge (åka från Säter för ett heat, det kallar jag fanatiskt intresse det...)

Jag flög heat ett, hade min gamla slitna Typhoon med mig. Finalen till ära hade jag installerat två skevservon i vingen, istället för det mittplacerade servo jag hade använt tidigare. Provflygning visade att allt funkade, men rollhastigheten blev inte jättemycket bättre, tyvärr. Det är troligen skevrodren som är för små och möjligen är spalten mellan skevroder och vinge också i största laget.

Nåväl, upp kom jag i heatet. Först upp var Pasi och hade inte Janne fått nåt strul med motorn hade jag inte kommit upp som tvåa i luften - men nu slumpade det sig så att vi var tre stycken som startade nästan exakt samtidigt - Pasi, jag och Janne - och det blev en lustiger luftdans i några sekunder när vi försökte undvika att bli klippt av varandra samtidigt som vi naturligtvis försökte klippa nån annan samtidigt. Men inga klipp blev det i starten, trots allt. Rätt så tidigt i heatet kolliderade Pasi och skrotade sin maskin. Hur skulle det nu gå? Pasi ledde cupen innan den här tävlingen, men med skrotad maskin och utan klipp, kunde någon hota honom?

Själv jagade jag runt ett tag, men fick sen dåligt drag i motorn. Sen dog motorn helt. Vad nu? Men jag hade kontroll på kärran, så jag gled ner en bra bit bort från landningsbanan och landade. Bara att börja springa - vem sa att man inte behöver träna fys när man tävlar i Aircombat? Efter en ordentlig löprunda var jag tillbaka med modellen och kopplade loss batterikabeln och anslöt den igen. Fartreglaget pep till och nu funkade motorn. Vad? Men men, bara att starta upp och fortsätta att flyga - heatet pågick ju fortfarande. Så upp i luften, snurra runt, sväng, försök klipp och efter någon minut SMACK så försvann halva streamern (Janne) och efter ytterligare några sekunder SMACK så försvann resten av streamern (troligen Gunnar). Jaha, tänkte jag, där fick jag för min språngmarsch, men så SMACK fladdrade en streamer iväg och jag hade klippt Jannes streamer. Klippt men gjort ett klipp, tvåa i luften och flugit hela heatet men med mellanlandning. Tja, inte så pjåkigt ändå!



Andra heat blev bitvis lite dramatiskt. En B17 behagade att få skevservo-problem och dundrade ca 75m bakom säk i en lång sväng. Som närmast rundade modellen pilotlinjens vänsterflank med ca 5 meter... Sen blev det en del ner-ryfningar. Greger planterade sin Hurricane mot slutet av heatet, nån typ av stall-klipp-för låg höjd -krasch. Rookie-Jonas flög ett riktigt bra heat och fick in ett klipp, men 3s innan heatslut gjorde han nån form av Split-S i medvind som slutade i myllan (nja, kanske inte i myllan, utan snarare i snön ovanför den stenfrusna myllan). End of show. Synd var det, för Jonas hade annars kvalat till final.


Gregers Hurricane på väg upp i heat 2.



Bildbevis på vådafärden för Saab B17. Man ser säkerhetslinjen under modellen...


Finalen blev en rät tajt tillställning. Vissa som kvalade till final fick stanna på marken eftersom modellen var paj. Ja i Griffons Winter Cup får man ju bara ha en modell under tävlingen och smäller man den under kvalheatet får man stå över finalen.

Eftersom det blev en del dividerande om vem som skulle vara med i finalen har jag inte järnkoll på vilka som faktiskt var med i slutänden - d.v.s. vilka som hade modell kvar att tävla med. Taffan var i alla fall med, efter en närmast heroisk lagningsinsats av hans kraschade Thun från andra heat. Så mycket tejp på en lagad modell har nog inte ens jag själv nånsin haft under tävling... Ska jag dela ut en "Martin hero-medalj" för den här tävlingen så är nog Taffan den som får den.

Janne, Fredrik och Parrot-Stefan var också med i finalen, men sen är jag lite osäker på vilka mer som deltog. Tajt var det i alla fall. Jag gjorde ett klipp och hade en liten bit streamer hängande runt ena vingspetsen ett bra tag under heatet. Mot heat-slutet lyckades Janne klippa en bit av min streamer. Vete tusan exakt när det hände, men nog blev jag klippt och nog var det Janne som var där och flaxade. Om jag minns rätt gjorde Taffan en hel del klipp också - visar bara att lagning kan löna sig!

Parrot-Stefan flög med sin orange Zero med el-drift. Denna modell går riktigt bra verkar det som och jag hade honom ofta flaxande runt min modell i jakt på min streamer. Tyvärr vart Stefan själv klippt rätt tidigt i heatet, så att jaga honom var ingen större idé.


En viss skitviktig major tar en tugga av Parrots maskot-kakadua. En annan maskot sågs för övrigt fallskärmshoppa från en Thun under tävlingen, nämligen Heinz der Fallschirmsjäger.




Rookie-Jonas fick till sist en Griffon-Hero medalj, vilket han var väl värd efter sina starka insatser som rookie under årets vintercup! Nu blir det till att åka hem till bygghörnan för Jonas och bygga fler modeller inför svenska cupen i Aircombat.




Vinnare av denna final-tävling blev Janne Dersjö. Eftersom finalen är öppen för icke-griffons finns det två pokaler - en för den bästa Griffonen och en för den som vinner tävlingen totalt. Eftersom Janne är en Griffon fick han så klart båda pokalerna, som han nu stolt kommer att ha glanspolerade i sitt hobbyrum.

Vilka som kom tvåa och trea är jag lite osäker på. Tror att Taffan och Fredrik var där och nosade. Tror att jag själv snodde åt mig fjärdeplatsen, men även där är jag lite osäker (vi flög på så pass hög höjd under första heat så jag led nog fortfarande lite av syrebrist under prisutdelningen tror jag).
<edit>Fredrik har fyllt på mina minnesluckor med resultatet för de tre första: Janne vann, tvåa Parrot-Stefan och trea Red-tail Taffan.




Nog för att det var jämnt in i det sista, men vinnare av Griffon Winter Cup 2011 blev till sist Pasi, trots den lite sämre placeringen i finalen. Pasis tidigare vinster i cupen tippade över bägaren till hans fördel och Pasi är därför Griffon sqd-leader under 2011 och är också den som kommer att arrangera Griffon Winter Cup 2012.

Då kan man säga att försäsongen är avslutad. Nu börjar inom kort sommarsäsongen med svenska cupen som i år innehåller en hel del tävlingar. Ska se hur många modeller jag hinner få ihop innan säsongen börjar, tiden börjar (precis som vanligt) bli knapp.

[ Lägg till kommentar ] ( sb_view_counter_plural_pre1113 visningar )   |  permalink  |  $star_image$star_image$star_image$star_image$star_image ( 3 / 1355 )
Finvinterflygväder! 
Då var det dags för andra deltävlingen i Griffon Winter Cup 2011. Med mig hade jag Typhoonen (att tävla med) och P47:an som reserv.

Med tanke på snöovädret som var i torsdags-fredags var det riktigt fint väder. Runt 6-8 grader minus, nästan vindstilla och någon solglimt. Först ut var provflygning av min Ultrafly P-40 ARF. Det här är en cellplast-ARF som jag kommer att skriva lite mer om framöver. Tyvärr tillverkas denna inte längre, men den kan vara representativ för den här typen av cellplast-ARF.

Jag fick hjälp av Pasi i starten och tur var väl det för modellen var kraftigt otrimmad. Den drog en hel del vänster och steg nästan rakt upp. Efter att jag fått ordning på trimmet visade det sig att den här modellen funkade hyfsat. Med min gamla .15-setup fick den ok prestanda, rollar bra och svänger hyfsat. Den flyger kanske inte "på räls", men för att prova på Aircombat skulle den duga fint. Men nu tillverkas den ju som sagt inte längre.

Första heat körde jag med Typhoonen, som var lagad efter förra tävlingens krasch. Det blev provflygning direkt i heatet. Jag hade lite oflyt i starten, tappade greppet om modellen, så jag drog av gas och tog ett nytt tag innan jag drog på och kastade iväg. P.g.a. det lilla strulet blev jag bara fyra upp i luften. Typhoonen flög bra, men skevresponsen är dålig (som den alltid varit på den kärran). Funderar på att byta ut skevlinkaget mot ett servo i vardera vinghalvan istället, för att få bättre skevutslag. Gjorde inga klipp men förblev också oklippt, och med flygtid hela heatet ut ger det en del poäng. Fredrik och Danne smackade ihop i heatet, och framkroppen blev smul på Fredrik P-39 balsa med elmotor. I övrigt klarade den sig rätt bra. Dannes modell fick också en del stryk, så till final blev vi fem (de som hade modeller kvar, m.a.o).

Innan final hade jag en del strul med fartreglaget, som bara pep. Visade sig efter några minuters felsökning vara gasspaken som inte var dragen helt i botten - stod två snäpp upp från tomgång. Så mycket strul för så lite, men en erfarenhet rikare. Det här med el-flyg är annorlunda från det jag är van vid, trots att jag flugit med el-flyg i över ett år nu. Finalen blev i bitvis stratosfär-höjd, men vissa lägen var riktigt nära. Dock, inga som helst klipp. Det var också lite tunnsått med modeller. Janne var först i luften, jag var nummer två strax före Pasi som försökte sig på att jaga mig på låghöjd i starten. "Försökte" eftersom han aldrig hann ens i närheten av min streamer innan han flaxade ner modellen i backen igen. Efter några minuter kom han dock upp igen, nu med tejplagad kropp och vingen fasttejpad till kroppen (vingskruvens infästning hade lossnat i smällen). Misstänker att en viss skitviktig major var inblandad i den här tejpningen... :)

Mats the kid lyckades med konststycket att flyga ca 20m innan modellen trillade ner igen. Därefter vidtog många minuters startförsök av motorn. Till sist blev det fart på den och en start som bitvis var nere under decimeternivå fick modellen i luften - för att direkt landa igen eftersom heatet blåstes av. Tio sekunders flygtid i heatet? Griffon hero-medalj blev det i alla fall, p.g.a. envisheten och starten som var så långt ute på marginalen som det går att komma.

Hur gick det då? Pasi vann, med ett klipp på Janne i bagaget. Undertecknad tvåa, med enbart flygtid och oklippt streamer (plus tvåa i luften i finalen). Jonas the rookie trea, med flygtid och oklippt streamer. Och gissa om Janne var sur för att jag slog honom placeringsmässigt... :D

Lärdomar från dagens tävling:

- Det är bra med stora skevutslag - Typhoonen måste fixas till.

- Balsa till motorspant är för klent, även för elmotor. (knäckte P40ns motorspant i landningen). På en elmotorkärra behöver man inte lika starkt motorspant eftersom man inte startar med elstarter - men motorspantet måste iaf tåla landningar. <edit>: Efter att ha lagat P40:n kan jag konstatera att motorspantet INTE gick sönder i landningen. Det gick sönder I LUFTEN! Motorn var tydligen så stark och motorspantets infästning så svag att motorn drog sönder motorspantet. Den största anledningen till detta är att motorspantet inte var fäst i underkant och dessutom var fiberriktningen på balsaträet lodrät = motorspantet blev för svagt för den relativt kraftiga elmotorn. Jag har nu lagat spantet och dessutom limmat dit två förstärkningsbitar i underkant, så får vi se om det håller framöver.

- Gultonade solglasögon är bra för att öka på kontrasten så att man lättare ser streamers i luften. Gammalt knep, men funkar fortfarande bra, i dagens solljus var det bra att öka på kontrasten lite.

- Snö är kallt...

[ kommentar 1 ] ( sb_view_counter_plural_pre980 visningar )   |  permalink  |  $star_image$star_image$star_image$star_image$star_image ( 3 / 1465 )
Mustang-renovering 
Hur det än är, en Mustang är alltid en Mustang. Eller som en pylonflygare en gång sa: "Ska jag åk nå, så ska ja åk Mustang!"

Nu hade jag ju lite gamla Mustang-prylar liggande. Se tidigare blogginlägg för hur jag byggt färdigt en modell och renoverat en annan och samtidigt konverterat dom till el-setup. Med ny målning i olivgrönt och med riktiga beteckningar så börjar dom att se ut som riktiga Mustanger.

Pricken över i:et är cockpit-huvarna och dessutom pilotstol och de "lådor" med utrustning som ska vara bakom - det är bl.a. radiolådan. Det är otroligt vad en bra cockpit-huv gör för utseendet. Men hur får man tag på sådana tjusiga huvar? De här köper man från Hobbycity, som reservdelar till deras cellplast-Mustang som f.ö. är i nästan exakt skala 1:12 (ja varför har jag inte testat den?). Pris för en huv är ca 4 USD, d.v.s. ca 30kr. Då får man dessutom en liten motorhuv i plast på köpet (ja dom har jag inte haft nån nytta av, men...

Båda Mustangerna har fått min gamla .15-setup, med 4000mAh ack och 8x4 propeller. Mustangen PR-R provflögs i helgen och flög faktiskt helt ok. Och det ÄR något visst med att flyga en Mustang i en låg svepande förbiflygning...


Så här blev Mustangen PR-R. Den har en kropp från Widén-werke, d.v.s. från de byggsatser som Mattias Widén tidigare gjorde. Vingen däremot är från en JBA-byggsats. Ingen av dessa byggsatser tillverkas dock längre.



Så här blev den gamla JBA-Mustangen, renoverad och uppiffad. Den fick inte flyga så många gånger eftersom motorn som satt i aldrig funkade speciellt bra. Men nu får den nytt liv med elmotor.

Vad kan man nu lära sig av det här? Ja, har du en gammal Aircombat-kärra liggande så kan du väcka nytt liv i den med lite renovering och en el-setup! För det finns inget som är så kul som att flyga Aircombat... :)


(edit): Kanske också en kort förklaring till namn-märkningen av modellerna. PR-R heter "Some Joker" medan PR-T heter "Farty Joker". Den minnesgode läsaren minns att min första Mustang - en P51B av egen konstruktion, ritning i AoH 8/93, finns som gratis ritning på länk till höger - hette just Some Joke. Förebilden till den modellen kraschade 1944 på Ljungbyhed, spakad av 2nd Lt. Talcott, som omkom i kraschen. Det här lär ha varit den värsta busflygningen Ljungbyhed nånsin sett, Talcott lär aldrig ha stigit till högre höjd än 20m under hela flygningen. Denna "uppvisning" lär ha triggats av några svenska skolelever som gick in landningsvarv i lugn takt - alltför lugn enligt de amerikanska piloterna. Det sista hans kamrater sa till Talcott innan han lyfte lär ha varit "Give them hell!".

[ Lägg till kommentar ] ( sb_view_counter_plural_pre951 visningar )   |  permalink  |  $star_image$star_image$star_image$star_image$star_image ( 3 / 1498 )
Laga modell 
Här kommer en liten historia från verkligheten för dig som aldrig har lagat en Aircombat-kärra. Självklara saker för dig som tävlat ett tag, men kanske bra tips för dig som är ny i "cirkusen".
:)

Ja ibland kan det kännas som att en modell är helt sönder efter en krasch. Men oftast är det rätt lätt att laga en aircombat-modell. Du tror kanske att man måste ha många nybyggda modeller för att kunna tävla i Aircombat? Faktum är att man klarar sig rätt bra på ett par stycken modeller per tävlingssäsong, bara man lärt sig att laga när det smäller.

Det är i princip alltid väldigt mycket snabbare att laga en modell än att bygga en ny. Efter min krasch i Griffon Winter Cup gick min Typhoon tillbaka till byggsatsstadiet. Det enda som klarade sig hyfsat var vingen, förutom höger sidas skevroder vars gångjärn lossnade en aning - snabbt fixat med lite CA-lim.

Det viktigaste vid en krasch är att leta upp alla delar, om det finns möjlighet. Jag brukar alltid ta mina modeller i en större papperskasse till tävlingen, t.ex. en IKEA-kasse. Denna kasse är utmärkt att ta med sig när man ska plocka ihop delarna från den kraschade modellen.

Ett tips är att ta med sig precis alla delar när man hämtar sin kraschade modell. Om man bara hämtar de största delarna och tänker "jag hämtar resten sen", ja då kan det bli svårt att hitta tillbaka till krasch-platsen. Det är lätt att hitta var din modell kraschade när de största delarna och troligen även streamern pekar ut "nedslagsplatsen".

Tips nummer två är att försöka pussla ihop delarna redan på plats, åtminstone i huvudet. Då kommer du att upptäcka om det saknas nån bit och du kan leta vidare efter den.



Väl hemma är det klokt att plocka ur så mycket utrustning ur modellen som möjligt, framförallt de tunga delarna. Varför? Jo, för att det är lättare att bygga rakt om man inte har delar som riskerar att tynga ner och vrida allt snett. Det är också bättre eftersom man då inte riskerar att få lim på prylarna, som t.ex. på servon eller motor.

För en cellplastkärra är det bästa limmet att laga med PU-lim. Detta lim har den egenskapen att det sväller upp när det härdar, vilket gör att det fyller ut eventuella hål som blivit vid kraschen, av t.ex. ivägflygande små cellplastbitar. Även CA-lim för cellplast kan användas, för vissa delar där utfyllnad inte behövs.

Hur gjorde jag med Typhoonen ovan, när jag lagade den? Ja jag började med att plocka ut ack, servo och mottagare. Sen provade jag de olika delarna så att jag visste att de passade. Sen var det bara att börja limma: Först en liten bit av kroppen, som lossnat. Sen i princip hela bakkroppen. Sen den sista biten av bakkroppen. Ovanpå denna skulle stabbe och fena limmas, dessa satt i en bit. Men innan jag gjorde det behövde jag laga stötstången till höjdrodret. Avslutningsvis kollade jag så att allt blev rakt, framförallt fena och stabbe.

Det största hjälpmedlet är maskeringstejpen som dels ser till att hålla bitarna på plats men också ser till så att PU-limmet inte sväller ut utanför limfogen.



Hur lång tid tog det då att laga Typhoonen? Ca 30 minuter, men då tog jag ju några kort också... :)

FInns det då ingen nackdel med att laga modeller? Jovisst gör det. PU-lim väger (allt extra väger) så med tiden blir en lagad modell tyngre, och tyngre, och... Dessutom tenderar en lagad modell att bli lite skev här och var. Så till slut är modellen långt ifrån lika bra som den var när den var ny. Då är det dags att pensionera den, kanske efter en rejäl krasch som man bara inte orkar laga.

[ Lägg till kommentar ] ( sb_view_counter_plural_pre982 visningar )   |  permalink  |  $star_image$star_image$star_image$star_image$star_image ( 3 / 1447 )

<<nav_first <Tillbaks | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | Nästa> nav_last>>