Finvinterflygväder! 
Då var det dags för andra deltävlingen i Griffon Winter Cup 2011. Med mig hade jag Typhoonen (att tävla med) och P47:an som reserv.

Med tanke på snöovädret som var i torsdags-fredags var det riktigt fint väder. Runt 6-8 grader minus, nästan vindstilla och någon solglimt. Först ut var provflygning av min Ultrafly P-40 ARF. Det här är en cellplast-ARF som jag kommer att skriva lite mer om framöver. Tyvärr tillverkas denna inte längre, men den kan vara representativ för den här typen av cellplast-ARF.

Jag fick hjälp av Pasi i starten och tur var väl det för modellen var kraftigt otrimmad. Den drog en hel del vänster och steg nästan rakt upp. Efter att jag fått ordning på trimmet visade det sig att den här modellen funkade hyfsat. Med min gamla .15-setup fick den ok prestanda, rollar bra och svänger hyfsat. Den flyger kanske inte "på räls", men för att prova på Aircombat skulle den duga fint. Men nu tillverkas den ju som sagt inte längre.

Första heat körde jag med Typhoonen, som var lagad efter förra tävlingens krasch. Det blev provflygning direkt i heatet. Jag hade lite oflyt i starten, tappade greppet om modellen, så jag drog av gas och tog ett nytt tag innan jag drog på och kastade iväg. P.g.a. det lilla strulet blev jag bara fyra upp i luften. Typhoonen flög bra, men skevresponsen är dålig (som den alltid varit på den kärran). Funderar på att byta ut skevlinkaget mot ett servo i vardera vinghalvan istället, för att få bättre skevutslag. Gjorde inga klipp men förblev också oklippt, och med flygtid hela heatet ut ger det en del poäng. Fredrik och Danne smackade ihop i heatet, och framkroppen blev smul på Fredrik P-39 balsa med elmotor. I övrigt klarade den sig rätt bra. Dannes modell fick också en del stryk, så till final blev vi fem (de som hade modeller kvar, m.a.o).

Innan final hade jag en del strul med fartreglaget, som bara pep. Visade sig efter några minuters felsökning vara gasspaken som inte var dragen helt i botten - stod två snäpp upp från tomgång. Så mycket strul för så lite, men en erfarenhet rikare. Det här med el-flyg är annorlunda från det jag är van vid, trots att jag flugit med el-flyg i över ett år nu. Finalen blev i bitvis stratosfär-höjd, men vissa lägen var riktigt nära. Dock, inga som helst klipp. Det var också lite tunnsått med modeller. Janne var först i luften, jag var nummer två strax före Pasi som försökte sig på att jaga mig på låghöjd i starten. "Försökte" eftersom han aldrig hann ens i närheten av min streamer innan han flaxade ner modellen i backen igen. Efter några minuter kom han dock upp igen, nu med tejplagad kropp och vingen fasttejpad till kroppen (vingskruvens infästning hade lossnat i smällen). Misstänker att en viss skitviktig major var inblandad i den här tejpningen... :)

Mats the kid lyckades med konststycket att flyga ca 20m innan modellen trillade ner igen. Därefter vidtog många minuters startförsök av motorn. Till sist blev det fart på den och en start som bitvis var nere under decimeternivå fick modellen i luften - för att direkt landa igen eftersom heatet blåstes av. Tio sekunders flygtid i heatet? Griffon hero-medalj blev det i alla fall, p.g.a. envisheten och starten som var så långt ute på marginalen som det går att komma.

Hur gick det då? Pasi vann, med ett klipp på Janne i bagaget. Undertecknad tvåa, med enbart flygtid och oklippt streamer (plus tvåa i luften i finalen). Jonas the rookie trea, med flygtid och oklippt streamer. Och gissa om Janne var sur för att jag slog honom placeringsmässigt... :D

Lärdomar från dagens tävling:

- Det är bra med stora skevutslag - Typhoonen måste fixas till.

- Balsa till motorspant är för klent, även för elmotor. (knäckte P40ns motorspant i landningen). På en elmotorkärra behöver man inte lika starkt motorspant eftersom man inte startar med elstarter - men motorspantet måste iaf tåla landningar. <edit>: Efter att ha lagat P40:n kan jag konstatera att motorspantet INTE gick sönder i landningen. Det gick sönder I LUFTEN! Motorn var tydligen så stark och motorspantets infästning så svag att motorn drog sönder motorspantet. Den största anledningen till detta är att motorspantet inte var fäst i underkant och dessutom var fiberriktningen på balsaträet lodrät = motorspantet blev för svagt för den relativt kraftiga elmotorn. Jag har nu lagat spantet och dessutom limmat dit två förstärkningsbitar i underkant, så får vi se om det håller framöver.

- Gultonade solglasögon är bra för att öka på kontrasten så att man lättare ser streamers i luften. Gammalt knep, men funkar fortfarande bra, i dagens solljus var det bra att öka på kontrasten lite.

- Snö är kallt...

[ kommentar 1 ] ( sb_view_counter_plural_pre1083 visningar )   |  permalink  |  $star_image$star_image$star_image$star_image$star_image ( 3 / 1604 )
Mustang-renovering 
Hur det än är, en Mustang är alltid en Mustang. Eller som en pylonflygare en gång sa: "Ska jag åk nå, så ska ja åk Mustang!"

Nu hade jag ju lite gamla Mustang-prylar liggande. Se tidigare blogginlägg för hur jag byggt färdigt en modell och renoverat en annan och samtidigt konverterat dom till el-setup. Med ny målning i olivgrönt och med riktiga beteckningar så börjar dom att se ut som riktiga Mustanger.

Pricken över i:et är cockpit-huvarna och dessutom pilotstol och de "lådor" med utrustning som ska vara bakom - det är bl.a. radiolådan. Det är otroligt vad en bra cockpit-huv gör för utseendet. Men hur får man tag på sådana tjusiga huvar? De här köper man från Hobbycity, som reservdelar till deras cellplast-Mustang som f.ö. är i nästan exakt skala 1:12 (ja varför har jag inte testat den?). Pris för en huv är ca 4 USD, d.v.s. ca 30kr. Då får man dessutom en liten motorhuv i plast på köpet (ja dom har jag inte haft nån nytta av, men...

Båda Mustangerna har fått min gamla .15-setup, med 4000mAh ack och 8x4 propeller. Mustangen PR-R provflögs i helgen och flög faktiskt helt ok. Och det ÄR något visst med att flyga en Mustang i en låg svepande förbiflygning...


Så här blev Mustangen PR-R. Den har en kropp från Widén-werke, d.v.s. från de byggsatser som Mattias Widén tidigare gjorde. Vingen däremot är från en JBA-byggsats. Ingen av dessa byggsatser tillverkas dock längre.



Så här blev den gamla JBA-Mustangen, renoverad och uppiffad. Den fick inte flyga så många gånger eftersom motorn som satt i aldrig funkade speciellt bra. Men nu får den nytt liv med elmotor.

Vad kan man nu lära sig av det här? Ja, har du en gammal Aircombat-kärra liggande så kan du väcka nytt liv i den med lite renovering och en el-setup! För det finns inget som är så kul som att flyga Aircombat... :)


(edit): Kanske också en kort förklaring till namn-märkningen av modellerna. PR-R heter "Some Joker" medan PR-T heter "Farty Joker". Den minnesgode läsaren minns att min första Mustang - en P51B av egen konstruktion, ritning i AoH 8/93, finns som gratis ritning på länk till höger - hette just Some Joke. Förebilden till den modellen kraschade 1944 på Ljungbyhed, spakad av 2nd Lt. Talcott, som omkom i kraschen. Det här lär ha varit den värsta busflygningen Ljungbyhed nånsin sett, Talcott lär aldrig ha stigit till högre höjd än 20m under hela flygningen. Denna "uppvisning" lär ha triggats av några svenska skolelever som gick in landningsvarv i lugn takt - alltför lugn enligt de amerikanska piloterna. Det sista hans kamrater sa till Talcott innan han lyfte lär ha varit "Give them hell!".

[ Lägg till kommentar ] ( sb_view_counter_plural_pre1082 visningar )   |  permalink  |  $star_image$star_image$star_image$star_image$star_image ( 3 / 1642 )
Laga modell 
Här kommer en liten historia från verkligheten för dig som aldrig har lagat en Aircombat-kärra. Självklara saker för dig som tävlat ett tag, men kanske bra tips för dig som är ny i "cirkusen".
:)

Ja ibland kan det kännas som att en modell är helt sönder efter en krasch. Men oftast är det rätt lätt att laga en aircombat-modell. Du tror kanske att man måste ha många nybyggda modeller för att kunna tävla i Aircombat? Faktum är att man klarar sig rätt bra på ett par stycken modeller per tävlingssäsong, bara man lärt sig att laga när det smäller.

Det är i princip alltid väldigt mycket snabbare att laga en modell än att bygga en ny. Efter min krasch i Griffon Winter Cup gick min Typhoon tillbaka till byggsatsstadiet. Det enda som klarade sig hyfsat var vingen, förutom höger sidas skevroder vars gångjärn lossnade en aning - snabbt fixat med lite CA-lim.

Det viktigaste vid en krasch är att leta upp alla delar, om det finns möjlighet. Jag brukar alltid ta mina modeller i en större papperskasse till tävlingen, t.ex. en IKEA-kasse. Denna kasse är utmärkt att ta med sig när man ska plocka ihop delarna från den kraschade modellen.

Ett tips är att ta med sig precis alla delar när man hämtar sin kraschade modell. Om man bara hämtar de största delarna och tänker "jag hämtar resten sen", ja då kan det bli svårt att hitta tillbaka till krasch-platsen. Det är lätt att hitta var din modell kraschade när de största delarna och troligen även streamern pekar ut "nedslagsplatsen".

Tips nummer två är att försöka pussla ihop delarna redan på plats, åtminstone i huvudet. Då kommer du att upptäcka om det saknas nån bit och du kan leta vidare efter den.



Väl hemma är det klokt att plocka ur så mycket utrustning ur modellen som möjligt, framförallt de tunga delarna. Varför? Jo, för att det är lättare att bygga rakt om man inte har delar som riskerar att tynga ner och vrida allt snett. Det är också bättre eftersom man då inte riskerar att få lim på prylarna, som t.ex. på servon eller motor.

För en cellplastkärra är det bästa limmet att laga med PU-lim. Detta lim har den egenskapen att det sväller upp när det härdar, vilket gör att det fyller ut eventuella hål som blivit vid kraschen, av t.ex. ivägflygande små cellplastbitar. Även CA-lim för cellplast kan användas, för vissa delar där utfyllnad inte behövs.

Hur gjorde jag med Typhoonen ovan, när jag lagade den? Ja jag började med att plocka ut ack, servo och mottagare. Sen provade jag de olika delarna så att jag visste att de passade. Sen var det bara att börja limma: Först en liten bit av kroppen, som lossnat. Sen i princip hela bakkroppen. Sen den sista biten av bakkroppen. Ovanpå denna skulle stabbe och fena limmas, dessa satt i en bit. Men innan jag gjorde det behövde jag laga stötstången till höjdrodret. Avslutningsvis kollade jag så att allt blev rakt, framförallt fena och stabbe.

Det största hjälpmedlet är maskeringstejpen som dels ser till att hålla bitarna på plats men också ser till så att PU-limmet inte sväller ut utanför limfogen.



Hur lång tid tog det då att laga Typhoonen? Ca 30 minuter, men då tog jag ju några kort också... :)

FInns det då ingen nackdel med att laga modeller? Jovisst gör det. PU-lim väger (allt extra väger) så med tiden blir en lagad modell tyngre, och tyngre, och... Dessutom tenderar en lagad modell att bli lite skev här och var. Så till slut är modellen långt ifrån lika bra som den var när den var ny. Då är det dags att pensionera den, kanske efter en rejäl krasch som man bara inte orkar laga.

[ Lägg till kommentar ] ( sb_view_counter_plural_pre1086 visningar )   |  permalink  |  $star_image$star_image$star_image$star_image$star_image ( 3 / 1587 )
Vinterkrig - revisited 
Då var det dags igen!

Årets andra deltävling i Griffon Winter Cup 2011 - som blev den första eftersom den första tävlingen regnade inne (eller snarare ute). Hängde du med?

Den här gången var i alla fall vädret på vår sida och trots att det blåst småspik under natten till söndagen var det relativt lugnt och klart när jag kom fram till fältet vid halv tiotiden. Nån minusgrad var det då, men det skulle stiga till några plusgrader innan tävlingen var över.

För egen del blev det några provflygningar innan tävlingen började. Provflög bl.a. den Mustang som består av en kropp från Widen-werke medan vingen är från en JBA Mustang (USA, byggsats från 90-talet). Setup var standard .15-setup som jag körde med förra året, med 8x4 APC propeller. Den flög faktiskt riktigt bra och det är oerhört roligt att flyga Mustang igen!

Inför tävlingen provflög jag också Typhoonen som hastigast. Har fixat den så att motorriktningen blir rätt - tidigare var den alltför nedåtriktad. Provflygningen gick bra, men det var riktig hård skare att landa på, rena isbanan bitvis.

Vi var 8 piloter som skulle tävla. Det blev 2 heat om fyra piloter i varje plus final. Ja, i Griffon Wintercup kör man bara ett heat var plus final och dessutom får man bara ha en modell att tävla med. Jag skulle flyga i andra heat så jag agerade huvuddomare i första heat. Hjälpte också Janne D med provflygning inför andra heat, då Janne fått problem med sin förstakärra.

När jag skulle provstarta motorn strax innan beredskap i andra heat hände nåt riktigt märkligt - motorn startade inte alls! Jag hade provat att den gick när jag kopplat in batteriet och satt på vingen, men nu funkade det inte. Nu var de andra tävlande snälla och gav mig tid att fixa felet, så jag tog bort vingen och med Pasis hjälp fick jag ordning på det hela igen. Med Pasis starthjälp var jag dessutom först upp i luften, nån halvsekund före Janne. Naturligtvis tittar då tävlingsdjävulen fram och jag svänger in mot Janne för klipp - men det slutar med att han klipper mig efter 2 flygsekunder - skit osso!!!

Sen upptäcker jag det stora problemet: Typhonen är riktigt svårflugen och inget av trimmen från provflygningen stämmer längre. Vad har hänt? Efter ett tag kommer jag på det - när jag meckat med motor och ack innan heatstart glömde jag i paniken att skjuta acken på plats under motorn, i luftintaget i nosen på Typhoonen. Nu satt acken ca 4-5cm för långt bak och tyngdpunkten hamnade alltför långt bak - kanske 1-1,5cm bakåt. Det blev till att fegflyga (men det klarar man ju inte nån längre tid) så det här heatets flygning blev inte så kul. Dessutom klippte Janne mig en gång till. Kul för honom... Landningen blev rätt hård, banan var som sagt nästan lika hård som skridskobana.

Inför finalheatet såg jag till att ha acken på rätt ställe, så att tyngdpunkten hamnade rätt. Allt funkade, och jag skulle kasta kärran själv. Upp kom jag, två efter Janne, men hon dök lite väl häftigt tyckte jag. Trimma, trimma, gav mig in i fighten och jagade streamers, men efter några minuter tyckte jag att det var något som inte stämde riktigt. Jag stod i princip med spaken i magen hela tiden, varför hade trimmet ändrat sig så kraftigt? Till slut kom jag på att det måste vara höjdroderservot som lossnat! Då beslutade jag mig för att försöka landa och gick in i vänstervarv mot landningsbanan. Där nånstans tappade jag höjdroderförmågan och istället lät jag modellen göra en flack landning rätt in över säk men ca 100m längs med säklinjens förlängning ut på vänsterkanten. Krasch för Typhoonen, bakom säk, men långt, långt från piloter och åskådare så det var aldrig en farlig situation. Typhoonen kraschade i ett moln av delar såg det ut som, men när jag väl efter heatslut kom fram till modellen såg jag att det inte var så farligt - det går att laga utan större problem och utrustningen verkar ha klarat sig (har dock inte detaljkollat, servot kan t.ex. fått sig en kyss).

Hur gick det då i tävlingen? Ja, inte min bästa tävling kanske, det blev en sistaplats men som nån form av tröstpris fick jag Griffon Hero-medalj. Fredrik vann med sin P-39 el (ja, det är en P-39 efter min ritning men med annan vingprofiil). Elsetup är en AXI 2814/10, om jag minns rätt. Läs mer om denna modell i kommande nummer av ACES high. Övriga placeringar har jag inte så bra koll på, det får man kolla in på http://griffon.mine.nu.

Några bilder från tävlingen:







[ Lägg till kommentar ] ( sb_view_counter_plural_pre905 visningar )   |  permalink  |  related link  |  $star_image$star_image$star_image$star_image$star_image ( 3 / 1550 )
Full fart i byggrummet! 
Sådär, skidtur och träningspass fick ge vika för några extra timmar i hobbyrummet istället.

Kropp till P51 Mustang fixad och färdig för sprutlackering: Anpassning av cellplast runt motorn och pappersklädsel. Dessutom bytt fartreglage till ett Turnigy. Köpte på mig en pack Hobbyking-reglage som jag inte får att funka, så det blir till att byta ut dessa. Följde inte med nån manual och reglagen bara piper. Enligt den manual jag hittade - som jag undrar om den egentligen stämmer - ska signalen motsvara "för hög spänning på acken". Reglaget ska klara 3S LiPo, men med full-laddad ack piper den bara. Med en något urladdad ack går det däremot bra... Så kan man ju inte ha det i Aircombat, där varje flygsekund räknas.

Efter Mustangen satte jag fart med nästa ARF: En Ultrafly P-40 Warhawk. Hade tänkt skriva en artikel om denna ämnad för nån hobbytidning, men modellen går inte att köpa längre så det är ju inte nån större idé då. Däremot kommer det (förhoppningsvis) lite bilder med kommentarer här på bloggen framöver. P-40n är nu installationsklar, bara att smacka i servon och trimma in, sen är det provflygning som gäller.



[ Lägg till kommentar ] ( sb_view_counter_plural_pre974 visningar )   |  permalink  |  $star_image$star_image$star_image$star_image$star_image ( 3 / 1574 )

<<nav_first <Tillbaks | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | Nästa> nav_last>>