En Aircombat-söndag 


Ja då var snart den här söndagen slut. Det har varit en dag i modellflygets tecken. Det blev till att stiga upp och packa bilen för att bege sig till finalen i Griffon Winter Cup 2010. Väl på plats var det dags för provflygning av Nozefish. Först blev det till att pulsa ut i snön för ett räckviddstest. Mottagaren har ju inte varit igång på 8 år, så lika bra att ta det säkra före det osäkra.

Sen var det bara att koppla ihop och med behjälplig starthjälp av Henrik så kom hon i luften. Som befarat steg hon som en kork rätt upp i luften. Motorriktningen var boven i dramat - motorn behöver riktas en hel del neråt på en sån här långsam modell med stor lyftkraft. Annars flög hon som förväntat, d.v.s. en trög och långsam nybörjarmodell med sidroder. Möjligen var det lite dålig respons på sidorodret. Eller så berodde det på att motorn som sagt var felriktad och att det inte gick att dra på ordentligt. Som bekant är det propellerdraget som ger roderkraften på sidrodret på en sån här modell.

Sen gjorde jag en looping enbart genom att dra på gas. Jodå, det gick rätt bra. Så en 5-8 graders nedåtriktning på motorn är nog inte helt fel på den här modellen.

Så var det dags för provflygning av det hemliga vapnet! Nu har jag tyvärr ingen bild (glömde det) men jag kan avslöja att det hemliga vapnet är en Arado 234 Blitz. Den har setts i luften en gång förut, på WASG 2002 i Tjeckien. Provflygning i tävlingsheat den gången - inget jag rekommenderar. Då - för åtta år sen - var anfallsvinkeln kraftigt fel på modellen och hon steg rakt upp i ca 20 meter i starten. Sen kraschade hon efter ca 40 sekunders flygning efter motorstopp i vänster motor.

Men det var då det. Nu skulle hon provflygas igen, den här gången med mindre anfallsvinkel och med pålitliga elmotorer. Starten gick bra, men hon var otrimmad. Drog kraftigt uppåt (igen!) och en hel del höger. Efter en del mixtrande med trimmet och efter minskat höjdroderutslag (dual rate) så började hon flyga rakt och utan att klippa så fort jag drog höjdroder. Nu började det roliga! Innan hade jag bara såsat runt på halvgas - nu drog jag på full skaft och började leka lite. Hon flyger snabbt (det visste vi i och för sig redan sen Tjeckien) och hon rollar bra och flyger inverterat bra. Svängarna är vida men det är för att hon fortfarande hade klipptendenser.

Efter några minuter var det dags för landning - det var ju dags för första tävlingsheatet, som jag skulle vara med i. Hon flöt ut ok och jag kom in över fältet, precis innan sättning ger jag lite höjdroder för att plana ut och inte sätta henne så hårt - då klipper hon på ca 1m höjd och hjular. Kroppen knäcks under vingen, i övrigt inga skador. Enkelt lagat. Kontentan är att det här kommer att bli en kul modell att lattja runt med, men jag måste minska vingens anfallsvinkel med ca 2 grader.




Å så var det dags för tävlingsheat. Den här gången hade jag batterierna i ett midjebälte under vinterjackan - av den typ man har som turist. Allt för att hålla batterierna varma så länge som möjligt. Jag såg för övrigt ut som en självmordsbombare, med några mystiska paket med sladdar, hängande runt magen...

Överlägset först upp i mitt heat, men blev klippt efter några minuter. Jag jagade så mycket och vilt som möjligt vilket gav några lägen där det var nära säkerhetslinjen och framförallt flera gånger då jag (eller snarare modellen) var nere på absolut noll-nivå. Det påstås att i en av dessa låghöjdsrepor var det tur att bäcken var där, eftersom modellen var nere i bäckfåran - d.v.s. under marknivå.

Denna flygning gjorde att jag fick tävlingens hero-medalj. Kanske just för att jag inte kraschade trots de många nära-krasch -lägena.





På bilden ovan syns tävlingsmodellen, FW190D-9. Notera kablarna som sticker ut på sidan om modellen. Det är pluskabeln mellan batteri och fartreglage som med hjälp av två förlängningskablar fåtts att ligga utanför kroppen. På så sätt får man en "strömbrytare" till modellen. När det är 30 sekunder till beredskap i heatet, kopplar man ihop och modellen är redo för start.

En grej som jag börjat använda på Hitec Optic 6 - och som jag uppskattar mycket - är den lock-knapp som finns på framsidan. När man trycker på den stängs trottelspaken av. Använder man elmotor är detta en riktigt bra finess. Jag trycker på lock så fort jag sätter på sändaren och aktiverar bara trotteln precis när jag vet att jag ska använda elmotorn. På första tävlingen hade jag två incidenter där jag av misstag vispade till trottelspaken (t.ex. med modellens vinge) och elmotorn gick igång. I det ena fallet blev det lite skrapmärken och ett hål i jackan. I det andra ett par slag mot handsken. Hade det varit sommar istället för vinter hade det blivit blodvite i båda fallen. Alltså - en riktigt bra funktion på min Hitec-sändare, som jag nu använder hela tiden.




Väl hemma igen efter finalheat och prisutdelning la jag några timmar i hobbyrummet. Reparation av Aradon gick snabbt, likaså att rikta ner motorn på Nozefish. Sen tog jag tag i en del gamla modeller och att konvertera dom till eldrift. Det är två mustanger och en FW190D-9 där jag framförallt flyttar fram motorspantet några centimeter.

Men jag kommer att fixa lite mer med modellerna, lägga på nytt papper på en del ställen och lacka om. Framförallt Mustangerna ska få olivgrön färg istället för den silverfärg de har idag. I samband med det har jag slipat ner gamla lagningar och tagit bort den söndriga huven på en av Mustangerna, m.m.

Den ena Mustangens vinge har slagit sig kraftigt under årens lopp. Vingen är så skev att den är oflygbar. Efter ett tips från Mattias W använde jag varmluftspistol för att ändra skränkningen på de båda vinghalvorna. Detta gick faktiskt över förväntan. Ända tills jag i ren hybris tänkte räta till vingarna så att det blev helt perfekt. Jodå, nu är skränkningen helt perfekt. Men tyvärr värmde jag lite väl mycket så vingarna har smält ihop på båda yttre vinghalvorna. Vingprofilen är viktig, så den vingen är därmed förstörd. Typiskt. Men metoden fungerar alltså bra, förutsatt att man värmer försiktigt.

Är det då nån idé att renovera gamla modeller? Tja, så länge dom inte är helt slut så kan det ju vara idé att fixa till dom till flygbart skick igen. Framförallt med en pålitlig och vass elmotor och med ny, lätt radioutrustning så kan det bli bra. I samband med renoveringen går jag också igenom rodren, så att dom går fritt och har tillräckliga utslag m.m. Jag går också igenom så att allt är rakt och rätt, som motorriktning, stabbe, fena, m.m. Och det går definitivt fortare att renovera än att bygga nytt.

Så om du har några gamla aircombat-modeller i garderoben (eller som i mitt fall, på vinden) så varför inte ta fram dom och renovera upp dom lite? Kanske t.o.m. konvertera dom till el-drift?

[ sb_read_entry_btn ] ( sb_view_counter_plural_pre1331 visningar )   |  permalink  |  $star_image$star_image$star_image$star_image$star_image ( 3 / 1757 )

<<nav_first <Tillbaks | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | Nästa> nav_last>>