Så har jag då till slut lyckats ta mig till en av deltävlingarna i 2012 års Griffon Vintercup. Jag missade dom två första av olika skäl, men egentligen skulle det ha varit ytterligare en tävling som blev inställd p.g.a. för dåligt väder.

Nu var det väder även på dagens tävling, jodå. Mycket väder. Inte så kallt. Åtmminstone enligt termometern. Men den envetna bitande vinden gjorde att den upplevda kylan var desto värre. Så mycket snö var det inte heller men väglaget var riktigt lömskt eftersom det snöat och regnat underkylt under natten innan. Mycket riktigt stod det två krockade bilar i andra färdriktningen på E4 och en del av bråten från krocken hade landat på min sida som en Saab i vänsterfältet skickade över smådelar av till mig i mittfältet (E4 är trefilig vid detta avsnitt). Sista lilla biten på grusväg ut till Huglanda var ren blankis. Flera av de som tog sig ut till Huglandafältet idag missade avfarten eftersom de hade för hög fart när de skulle svänga av och helt enkelt gled förbi.

Ja, det här var en liten bakgrund till dagens tävling.

Till tävlingen tog sig 9 piloter, men bara 7 av dessa hade modeller med sig. Vare sig Jonas eller Jägermeister hade modell, men vi hoppas att Jonas lyckas få ihop sin kärra till nästa deltävling. Ja jag ska egentligen inte skriva tävling utan snarare tävlingarna. För squadronleader Ghost hade bestämt att denna deltävling nummer 4 också skulle husera deltävling nummer 1, som ju blev inställd p.g.a. dåligt väder. Två tävlingar på samma dag med andra ord. Det betydde i sin tur att man behövde två modeller med sig om man skulle vara säker på att kunna delta i båda tävlingarna. Man får ju i Griffons vintercup bara använda en modell per tävling.

Första heat i första tävlingen (eller egentligen deltävling nummer 4) drog igång efter mycket provflygande och meckande. En modell bet i gräset redan under provflygning, det var Lowflyer som lyckats slå till en omkopplare som mixade om skevrodren vilket gav en lustiger dans under starten för att efter ca 5 sekunder sluta i krasch. Det var Lowflyers Thun som krasch, för övrigt. Bara Lowflyers höghöjds-spit kvar för hans del alltså.

Danne lyckades också provflyga en gammal P-47 som hittats på svärfars vind. Eller nåt sånt. Flög gjorde den, men det krävdes två man (Danne + Mats) för att lyckas trimma in den.

Nåväl, dags för start. Jag har min Mustang PR-R på startlinjen. Denna Mustang är av typ war reuse, den består av en kropp från Widén-werke och en vinge från JBA i USA. Drivs av min gamla .15-setup i el, men nu med enbart en 3300mAh ack fast med en större ESC än jag hade från början. Testat på SM och funkade förvånansvärt bra då. Skulle den funka nu i vintertid och snålblåst också?

Som vanligt var Lowflyer snabb i starten, vi var i princip lika snabba i luften (vem var först? Vet ej...) Men, jag hade inte provflugit min kärra och litade på trimmen sen SM vilket var en miss. Mustangen dök snöpligen neråt och innan jag hunnit ta höjdspaken så smack hon i snön och den hårdfrusna backen. Propeller av, men även propelleraxel och hylsa till elmotorns axel. End of show för min del.

Precis samtidigt som jag inser detta och så att säga "taggar ner" så hör jag ett flllrrp från flightline precis bredvid mig. Det är Mats som fått in tummen i propellern. Proppen har skurit rätt igenom den tjocka handsken och skurit en flisa av tummens yttre del. Såg inte så farligt ut först, men hacket var djupare än bara ytligt så det blev till att uppsöka vård för omplåstring. Vi fick senare ett mess med en leende Mats som gjorde tummen upp.

Vad som hände i heatet i luften har jag inte så bra koll på, men efter byte av axelhylsa från min Thun hade jag Mustangen klar för final. Ja, för i Griffon Vintercup flyger man ett heat och sen final för de sju som har bäst placering eller har modell kvar, så att det alltid är sju i finalen (om det finns sju möjliga att flyga final).

I finalen hade jag Danne till kasthjälp, eftersom han krascht sin P-47 i första heat. Starten gick bra men var lite långsam, främst p.g.a. att jag glömt att trycka av safety lock på sändaren och det därför tog några extra sekunder att få fart på motorn. Därför var jag inte en av de två första i luften, men jag tror att min Mustang var tredje modell i luften. Efter en rätt kort stund tjoffar det till och jag gör ett klipp. Sen smäller det till höger och vänster och efter några minuter är det bara Ghosts Thun och min Mustang kvar i luften. Ghosts Thun är klippt men jag har hela min streamer kvar. Jag går upp på lite höjd och svänger lite fram och tillbaka och jag hör en frustrerad Ghost mumla nåt om att han bara kan svänga åt ett håll. Han har tydligen nån vajsing med skevrodren efter en kollision och trots en del nära lägen blir det inga fler klipp. När slutsignalen går landar jag med hel streamer.


Så här glad var Ghost efter finalen i fjärde deltävlingen i Griffon Vintercup.


Anledningen till att han var glad var att han fått ner sin modell i princip hel, trots att han har Lowflyers halva propeller kvar i vingen!


Ännu mer otroligt är att propellerbladet träffat skevroderkabeln men inte slitit av den utan helt sonika kopplat ur servokabeln från förlängningskabeln! Den här bilden är alltså på andra sidan av vingen och man ser hur kabeln har tryckts igenom vingovansidan.

Om Ghost var glad efter finalen var jag själv ännu mer glad efter prisutdelningen. Det visade sig nämligen att jag med mitt enda klipp lyckats skrapa ihop tillräckligt med poäng för att vinna tävlingen! Min första buckla på många år (jo, jag har ju haft 8 sabbatsår), jag tror sist var i Uppsala 2001 eller nåt sånt, d.v.s. 11 år sen.


Nåväl, efter korvgrillning och trevligt umgänge blev det så dags för deltävling 1. Ja alltså, deltävling 1 blev ju inställd p.g.a. för dåligt väder så nu körde vi deltävling 1 efter deltävling 4. Helt logiskt.

Eftersom det gick rätt bra med Mustangen valde jag att fortsätta med den och laddade upp ackarna i grillpausen. Nu började vädret bli riktigt grinigt med kalla vindbyar och framförallt hagelskurar. Men sådant hindrar ju inte Griffons utan vi blåste igång heatet. På något mirakulöst sätt fanns Mats på startlinjen igen, möjligen i en inte riktigt lika lång version. Däremot hade Papabear vid det här laget krascht sin Hurricane, så han fick hjälpa spök-Mats. Eller hur det nu var.

Vis av erfarenhet hade jag nu trimmat massor av höjd och det gick bra att kasta modellen själv. Lowflyer var märkligt nog först upp, men det skilde max en halvsekund mellan honom och mig. Därefter blev det tät flygning och efter några minuter fick jag in ett klipp, som fastnade över vänster vingspets. Nu blev Mustangen lite svårflugen men jag jagade på så gott det gick, dock med lite höjdmarginal för att kunna klara ut de klipptendenser som hela tiden slog till i den byiga vinden p.g.a. den hängande streamern i vingspetsen. Acken höll hela heatet ut och nu var det bara att bära in modellen och rulla ihop den oklippta streamern igen.

Dags för final och Jonas huvuddomare blåste igång oss och återigen lyckas Lowflyer starta precis före mig. Dock flyger jag ifatt och förbi honom i mina försök att klippa. Det är tydligt att en elmotor ger bättre klös i starten än vad en motsvarande glödstiftsmotor gör, eller så hade bara Lowflyer dåligt drag på motorn strax efter start.

Efter kort tid klipper jag Friedrich, som dagen till ära flyger nån form av tyskt experimentplan. Eller nåt sånt. Okänd förebild i märkliga färger var det i alla fall. Men klippt blev han. Sen är det jakt åt alla håll och en bra bit in i heatet smackar det till och en bit streamer seglar iväg. Jag skriker: "Var det jag som blev klippt?" och får till svar "Nej det var jag!". Det visar sig att det är Mats Focker som blivit av med en del streamer och det verkar som att jag gjorde klippet.

Under den sista minuten av heatet har Lowflyer och jag en egen duell där Lowflyer säger "akta så du inte ryfer ner dig!" vilket får mig att inse att acken kanske snart tar slut och jag stiger från de 5-20 meters höjd jag lekt runt på upp till ca 20-30m och i samma veva gör vi nån sväng runt varandra och smack så händer det nåt med Lowflyers Spit och strax därefter dör min motor p.g.a. slut i acken. Lowflyers modell gör en semi-kraschlandning medan jag glider ner mot fältet och landar 1-2 sekunder efter att slutsignalen gått. Eftersom reglerna i Griffon vintercup ger poäng för om man startar inom 30 sekunder och sen flyger hela heatet (d.v.s. ingen flygtidspoäng) så kan man säga att det hängde på en lös tråd och jag hamnade på rätt sida av strecket, men inte Lowflyer. Det ska tilläggas att det var en kollision vi gjorde, med knappt nån skada på min modell men lite mer på Lowflyers Spit.

Nu slumpade det sig så att vid sammanräkning av poängen så visar det sig att jag kammat hem segern även i deltävling 1. Nu fick jag med mig båda dagens bucklor hem och det kändes himla märkligt måste jag ju säga. Frågan är vem som blev mest förvånad: Jag själv, barnen eller sambon?

Vad man kan dra för slutsatser av dagens tävling vet jag inte riktigt. Jag flög med en liten ack på 3300mAh, enligt reglerna, men med en elmotor som inte alls är optimerad för de el-regler vi flyger efter idag. Med de goda erfarenheter jag haft båda på SM och nu under dagens två tävlingar tror jag att jag med fog kan säga att det faktiskt funkar riktigt bra med el-setup i .15-klassen.

Sammanfattningsvis var det trots kyla och hagelskurar en riktigt rolig dag med alla trevliga Griffons och supporters! Låt oss bara hoppas att vädret blir lite bättre till nästa deltävling. Och låt oss framförallt hoppas att Mats tumme läker ihop snabbt och fint utan större problem.

Tävlingsdepån i Norrköping.


Sista tävlingen 2011 för min del blev i Norrköping. Säsongens sista tävling blir i Halmstad men då kan jag inte delta p.g.a. att det krockar med båtupptagning.

För min del gick tävlingen halvbra och resultatet blev också halvbra. Första heat flög jag med min Thun och det gick klockrent. Full flygtid (6.53 tror jag), ett klipp och oklippt trots att Pär B jagade mig som besatt med sin F4F Wildcat. Under heatet kolliderade jag med Daniels Aichi men vi klarade oss båda två. Daniels högervinge fick dock en bra bit borttuggad av min motor/propeller. Nåt hände dock under heatet för min motor satt lite lösare när jag hämtade modellen. Om det hände i kollisionen eller i landningen vet jag inte.


Start i ett av heaten.


Andra heat valde jag att ta P-47:an. Denny hjälpte mig i starten, bara för säkerhets skull. Det här var ett dunder-heat med många vassa piloter (ja, då räknar jag inte med mig själv i den skaran). Jag flög runt i full fart och jagade samtidigt som jag försökte undvika att bli klippt. Efter nästan fyra minuter i luften small det till ordentligt och kvar av P-47:an var det bara ett balsamoln varur motor, fartreglage och ack flög i en lång vid båge. End of show P-47. Hittade en hel del av modellen - och dess oklippta streamer - men motor, ack och fartreglage hittade jag aldrig. Det var Mats the kid jag kolliderade med och hans FW190 var det inte heller så mycket kvar av, men han hittade i alla fall sin motor till skillnad mot mig.


Min depå med presenning för att slippa den genomblöta marken.


Tog Thun i tredje heat, och gjorde en rysare till start. Som Parrot-Stefan sa: "Där klippte du nog en del gräs" - så lågt var jag en bra bit av starten. Men jag drog fullt höjd och drog på gas så gick det bra. Först upp i luften - som vanligt - och flög runt och försökte klippa nån. Blev klippt och nånstans efter 3 minuter lär jag ha kolliderat - jag såg det inte själv. Efter nån sekund singlar i alla fall ena fenan ner och jag känner hur motorn slutar att dra. Jag drar då av och går ner och landar på fältet, efter ca halva heatet. Förklaringen till det tappade motordraget var att motorn lossnat, motorspantet har gett sig så att motorn drar neråt och spinnern går emot kroppen och bromsar elmotorn. Faktum är att spinnern gått emot så kraftigt att delar av spinnerns bakkant smält en aning (såg först ut som en intrasslad streamer, men det var det inte).

Vid prisutdelningen fick jag en 13:e plats, men efter att resultatet korrigerats i efterhand (felräkning av första heatet) fick jag en 11:e plats vilket var det korrekta resultatet. Vi var 18 piloter så det var kanske inget lysande resultat - men betänker man att de allra flesta av de bästa svenska piloterna var med på tävlingen så är det inte så pjåkigt.


Thun som startar (inte min).


Vad behöver fixas då? Ja, motorspantet på Thun:en måste lagas. Sen ska jag försöka få ihop en P-47 igen. Så vitt jag minns från förra kraschen med P-47:an så är det samma vinghalva som är sönder - det kan alltså bli svårt att laga ihop en hel vinge till den P-47 -kropp jag nu har liggande. Vi får se hur det går.

Hur gick det i tävlingen då? Jo, Denny vann med otroliga 6 klipp i tredje heat och 400 poängs marginal till tvåan Samuel på 1641p. Trea PärB 2p före Parrot-Stefan. Själv hade jag ca 500p vilket är ungefär en tredjedel av vad Denny hade innan finalen (d.v.s. med lika många heat flugna som jag själv). Puh.

Nu har det gått en vecka sen tävlingen och det har varit hektiskt för jag har skrivit fyra (!) aircombat-artiklar till olika hobbytidningar. Vi får se hur det blir, om artiklarna kommer med i tidningarna.[

Så har vi då flugit 2011 års SM. Lördag flög vi på fältet i Pålsboda för att sen flytta till Pilängen i Örebro för att avsluta med söndagens flygningar.

Pålsboda, lördag: Tre rundor WWII, d.v.s. varje pilot flyger tre kvalheat.

I första heat flyger jag Thun:en. Funkade utmärkt men fick inget klipp och blev klippt. Tajt flygning, sex modeller i varje heat. I landningen slog propellern i så att motorspantet sprack.

I andra heatet tog jag då istället P-47:an, eftersom det var för lite tid att hinna laga Thun:en. P-47:an flög riktigt fint, med sin nya vinge och lagade kropp. Hade glömt att limma sandpapper till ving-framkanten men limmade istället dit lite blästersand m.h.a. av CA-lim. Fick ett klipp i detta heat - var det blästersanden som gjorde det? Landningen sen blev inget vidare. Vi landade tvärs landningsbanan och i sidvinden gled P-47:an ut så mycket att jag satte den 5m utanför fältet och där var marken så ruff att motorspantet slogs loss. Ugh!

Se länken el-setup i menyn till höger för tips om den setup jag använder i P-47:an och som funkar riktigt bra.

Inför tredje heat blev det en hel del lagande. Limmade tillbaka motorspantet på P-47:an och fixade framförallt ihop Thun:en igen. Tänkte flyga Thun:en men vid uppvarvning på startlinjen visade det sig att magneter lossnat i motorn. I Thun:en sitter min gamla .25-setup och dessa motorer är visserligen vassa men klena i både propelleraxel och i fastsättning av magneterna.

Det blev till att snabbt byta till reservplanet P51D Mustang, Widén-kropp och JBA-vinge. Med en 3300mAh acke i modellen flög den riktigt bra och det blev ett kul heat, dock utan klipp. Jagade bl.a. Fredrik P som flög bitvis på låg höjd eftersom han var den enda som hade någon bit längre streamer kvar efter halva heatet. I P51:an sitter min gamla .15-setup och med en 3300-acke får man bra prestanda men man får passa sig så att man inte bränner slut på acken i förtid.

Inför söndagen var P-47:an åter fullt reparerad. Flög den i ett tajt fjärde-heat (första heatet för min del på söndagen alltså) och gjorde ett klipp. Tävlingen hade nu flyttats till Pilängen, Örebro, och det är ett riktigt bra fält för aircombat.

Blev P-47 även i femte (andra) heatet och återigen gjorde jag ett klipp och lyckades dessutom förbli oklippt igenom hela heatet - det var första gången det hände under den här tävlingen!

Efter twin-heat Trophy - som var en upplevelse bl.a. p.g.a. Sebbes monster-maskin m.fl. tjusiga modeller - blev det en mini-tävling med WWI. Fyra deltagare, varav jag ställde upp med den nybyggda Nieuport XI. Men, det straffar sig at bygga sent och inte ha koll på allt... Precis efter lättning tappade jag kontrollen på den och den small uppochner rätt ner i banan. Kraschorsak? Felvänd skev... Hade inte kollat att skeven gick åt rätt håll, trots att Lanz frågade mig precis innan start. Ibland är man så övertygad att man kollat, men det hade jag inte. Den går dock att laga, inte så farlig krasch, så nu får det bli provflygning på hemmafältet istället, under lite mindre stress och med rättvänd skev.

Tävlingen avslutades med final och det var en rafflande duell där Lanz, Per, Samuel, Brewitz m.fl. jagade på riktigt låg höjd - bitvis under 2m. Kul att se på och en värdig avslutning på en riktigt spännande, trevlig och kul SM-helg!

Det blev en modellflyghelg med både bygge och flygning.

Lagade ihop Thun:en, Mustangen och även kroppen till P-47:an. Nåja, nu finns det fortfarande en hel del att göra med Thun:en och Mustangen eftersom bådas motorspant krossades i krascherna. Provade på båda dessa att göra motorspantet i balsa. Tanken var att ett balsaspant ger med sig så att motorn skonas. Efter två rätt kraftiga krascher kan man fråga sig: Funkade det? Ja faktiskt, det kan man nog säga. Thunens propelleradapter är krokig, så den måste bytas. Men såvitt jag kan bedöma är båda motoraxlarna raka och det brukar axlarna på dessa båda typer av motorer definitivt inte vara efter en krasch. Sen var motorfästet knäckt på en av motorerna, men det går enkelt att byta.

Sen gjorde sonen och jag ett joint venture med att bygga ihop en SE5a, byggsats från Scorpio inköpt på väg hem från WASG 2002 i Tjeckien. I ärlighetens namn var det väl mest jag som byggde, men sonen hjälpte till med en hel del runt omkring bygget. SE5a:n är en parkflyer på ca 80cm spännvidd, d.v.s. inte en WWI-combatkärra.

SE5a:n blev färdig sent söndag eftermiddag och efter en del strul med grindkoden tog vi oss till sist ut till fältet för provflygning. Nog är man lite bortskämd med provflygning på flera hundra meter lång asfaltsstrip - SE5a:n behövde ca 2 meter av den för att lyfta.

Flög som en dröm - som tur var hade vinden lagt sig till nästan helt vindstilla. Det här är ju en typ av modell som behöver vindstilla för att kunna flyga. Utrustning: C20 elmotor, ca 1400kv, 1000mAh 3S LiPo-ack, Hobbyking 20A fartreglage, 2st HXT900 servon. All utrustning från Hobbyking.

Hade också med NozeFish, den fula nybörjarkärran. Hade inte hunnit fixa till radiotrimmet på den, så det blev en del strul innan den var flygklar. Har ändrat motorriktningen så att den drar en massa neråt för att motverka stigningstendenserna. Klantade mig vid testflygningen genom att ha för lite gas, den gick neråt utan att höjdrodret hann verka. Kanske motorn har för mycket nedåtriktning nu? Har lagat den igen för fortsatta tester.

Ja då har man flugit andra Eurocup-tävlingen för i år, på Ripa fighterbase. Man kan säga att det inte gick så bra. Faktiskt kan man säga att det gick riktigt dåligt. Det blev nog en av mina tre sämsta/värsta tävlingar någonsin.

Dagen började dock bra. Provflög GP P-47:an efter lagning från förra tävlingen. Flög fint trots att det blåste kraftigt, min bedömning upp mot 10-12m/s i byarna. Ny motor Turnigy 35-36 1400kv, snurrade på bra med Turnigy Plush 40A ESC och nya Turnigy Nano 6000mAh ack. Flög med APC 9x5 prop, gav bra kraft i den byiga vinden.

Provflög sen den nya Thun:en, med min gamla el-setup för .25. Denna flög också bra, trots den bitvis hårda vinden. Jag var lite fundersam på om den gamla setupen skulle orka dra kärran, men det var inga problem. Fick begränsa höjdutslaget till 70%, annars blev det på tok för mkt. Svängprestanda var mycket bra även om Thun:en var lite fladdrigare i luften i jämförelse med P-47:an, troligen pga att den är lättare.

Första heat startar jag P-47:n och flyger i tät luftstrid, blir klippt men får inga klipp. När det är 30sek kvar finns det nästan inga streamers kvar att klippa och jag säger till pilotdomaren att nu går jag upp på lite högre höjd och fegflyger tills heatet är slut, för att spara på P-47:n och inte riskera att krascha. Jodå, men hornen växer ut snabbt och när det är ca 5 sek kvar kan jag inte låta bli och tar en sväng in i stridszonen igen och då smäller det direkt och Rainer klipper ena vinghalvan av P-47:an som snurrar ner mot sin undergång. End of show för den maskinen - det är en balsamodell som är omöjlig att laga efter en sån krasch.

Nästa heat blev det Thun:en istället. Flög bra, jagade runt i nån minut och sen small det till. I en kollission vek sig vingen och kärran kraschade mot marken (eller gick vingen av, av sig själv?). Krasch blev det i alla fall. Det går säkert att laga (cellplastmodell) men det blir några bonustimmar i bygghörnan.

I tredje heat blev det dags för sista-kärran, en JBA Mustang från 1998 som jag konverterat till eldrift. Drivlinan är min gamla .15-setup men med mindre ack för att passa in i nya internationella reglerna. Jag trodde inte att den här modellen skulle ha ork nog att kunna flyga ordentligt i den kraftiga vinden, men där hade jag fel. Den funkade helt ok, i lite mer än en minut. Sen tappade motorn orken för att tills sist dö helt och jag försökte glida ner modellen mot vinden. Då gick den i spinn - antingen av att ESC:ens BEC gav upp eller av den kraftiga vinden - och det hela slutade i en rätt kraftig krasch. Går att laga, men återigen krävs det en hel del bonustimmar i bygghörnan och lite ny utrustning. Kraschorsaken är med största sannolikhet att ESC:en överhettade inne i kroppen. Av detta lär man sig att det är jätteviktigt att ta upp lufthål för kylning av ESC och batteri. Jag slarvade med detta och det straffade sig direkt. Annan lärdom är att det kan vara bra idé att ta till större ESC än vad som egentligen krävs, för att ge marginal vid dålig kylning.

Ingen final för mig, men jag skulle sen agera kasthjälp åt Daniel som låg riktigt bra till (delad förstaplats) innan finalen. Dagens otur tog inte slut, utan på nåt märkligt sätt fastnar jag med baksidan av högerhanden i stabben eller fenan på modellen, efter kastet. Bakpartiet på modellen slås av och lossnar efter ca 10 sek flygning. Krasch och slut på möjligheterna till pall-placering för Daniel. Men va f-n! Hur mkt oflyt kan man ha under en dag??!!

Det enda positiva är att de el-setupar jag kört har visat sig funka bra. De nya el-reglerna ger alltså stora möjligheter att få fram el-setupar som funkar bra i aircombat.

Bilder och lite text om tävlingen på följande länk: Ripa mfk. Dock obs några faktafel i texten: Första SM hölls inte på Ripa, det hölls i Åtvidaberg 1994. Däremot flögs första Dogfight-tävlingen arrangerad av svenskar i Ripa 1992. Och första EAG hölls i Ripa 1999, det stämmer. Sen är jag ju svensk 2nd NC och det är Fredrik Lanz som är NC och "svensk områdeschef". Men detta är ju bara lite småfel i texten som är riktigt rolig att läsa.