Säsongsavslut i Halmstad 


Ja så har vi då kört sista tävlingen i årets svenska aircombat-cup, nämligen tävlingen i Halmstad. Vi valde att göra en Ullared-combo, d.v.s. tjejerna i familjen skjutsades till Ullared på morgonen för heldags-shopping, medan vi killar valde att tillbringa dagen på Hökafältet i Halmstad.

Vädret under dagen var blåsigt men med uppehåll. Som vi i Griffon sqd brukar säga: "Ja, det blev väder." Men det regnade i alla fall inte och tävlingen gick att genomföra utan större problem.




Vi var 14 anmälda piloter efter pilot-briefing, vilket ger tre rundor med två heat i varje, med fulla heat d.v.s. 7 piloter/modeller i varje heat. Åke slumpade ut det så att jag flög 1:a, 3:e och 5:e. Jag valde min P-39 i första heatet, tänkte vänja mig vid fältet med den maskinen innan jag skulle provflyga min nya Zero i andra heat. Så blev det nu inte, men mer om det nedan.

Jag fick kasthjälp i starten och det var nog tur för det var rätt turbulent nere vid marken. Väl uppe i luften flög jag runt och jagade alla streamers som fanns och rätt så snart sa det "tjoff" och motorn började bluddra som om klunkvikten gått av i tanken. Nu kör ju jag elmotor, så det var naturligtvis nåt annat problem. Dra ner gas, ner och landa under brinnande heat.

Med nuvarande regler måste man landa i landningszonen för att få hämta sitt plan. Landningszonen innehöll nu en del asfaltsbanan, men jag lyckades landa P-39:an en bit bort ute på gräset, vilket är mer skonsamt mot modellen. Springa, springa, hämta modell, ser att det är en streamer som trasslat in sig i motorn. Trassla ut streamern, testa alla roder och motor, allt funkar, pilotdomaren hjälper mig att få upp modellen i luften igen. 39:an flyger sen till precis innan heatslut innan acken tar slut. Bra första heat helt enkelt.




I andra heat dömde jag Hans, som fick motortrubbel precis efter starten och landade ca fem meter utanför landningszonen. Snopet, men det gav mig tid att fota en del under heatet.

Då händer nåt riktigt märkligt! Jag följer med kameran en Mustang (Pärs) och en modell som den jagar, men plötsligt är det bara en vinge som snurrar i luften. Vad har hänt? Kollision? Nää, faktum är att båda (!) modellerna har flugit in i den el-ledning som går strax sydväst om fältet, på låg höjd!

Du kan se på bilden ovan hur det såg ut. Jag lyckades alltså - av ren tur - knäppa en bild någon tiondels sekund efter att båda modellerna flugit in i el-ledningen. Samuels Thun (?) ser du uppe till höger, medan du ser Pärs Mustang nere till vänster (jag har höjt kontrasten på bilden så att du ska se Pärs modell bättre).




Trots det bitvis rätt blåsiga vädret blev det rätt tajt flygning med en del klipp och även kollisioner, nödlandningar och nedflygningar. Fredrik hade inte direkt någon lyckad dag, kraschade tre modeller och ingen final. En pilot lyckades landa sin modell på taket till Pilkingtons fabrik, som ses i bakgrunden på en av bilderna ovan! Det är rätt så långt borta trots allt, så bara det är en bedrift. Att sedan lyckas ta sig igenom vakten och få låna en skylift för att hämta modellen, ja, det lär nog gå till Aircombat-historien det...
:)

I mitt andra heat valde jag att flyga P-39 igen, det gick ju bra i första. Återigen turbulent i luften, men rolig flygning. En bit in i heatet gör jag ett klipp och några minuter efter det kolliderar jag med en annan modell, som kraschar. Min 39:a flyger vidare utan problem. Visar sig att det är Jonas modell som precis sekunden innan fått streamern klippt av Denny, som jag kolliderar med. Ja det blir en kill till i samlingarna, men det var så klart streamern jag var ute efter.

Eftersom jag inte hade några större skador på P-39:an valde jag att flyga den även i tredje heat. Detta heat blev än bättre, med två klipp och slutligen en våldsam kollision med Fredriks Ki-61. Ki:n kraschade, men min 39:a flög vidare men med kraftigt förändrad skevtrim. Släppte jag spaken gjorde den 4 höger-rollar per sekund, men efter en del trimmande lyckades jag få den att flyga rakt i några varv, men sen tog acken slut och jag började glidflyga ner, ivrigt jagad av de andra, och precis innan jag landade gick slutsignalen. Ja, en kill till då. Vete sjutton hur många jag har sammanlagt, men det börjar nog bli rätt många.

Andra minnesvärda ögonblick från tävlingen är Peters kollision, där han blir av med hela fenan på sin Mustang. Trots detta flyger han ett helt varv rätt så kontrollerat. Nästa varv börjar det dock bli lite stökigare och i slutet på andra varvet spinner Mustangen ner okontrollerat i buskarna bortanför fältet. Otroligt nog var det inga större skador planet och fenan hittades i ett stycke intrasslad i den andra kraschade modellen, så Peters Mustang kommer att "live to fight another day", för att travestera en Bond-film.

Till final kvalar Denny, Samuel, Pär och döm om min förvåning - jag själv - och dessutom Åka, Ulf och Gundlach. I finalen väljer jag att byta till Hellcat:en. Den gick ju bra på SM och är stor och tung vilket kan vara bra en blåsig dag som denna. P-39:ans motor börjar nämligen sitta lös efter både kollisioner och halvdåliga landningar.

Jag satte streamerrullen på en skruvmejsel som jag stött ner i fältet, för att hålla reda på streamern i den byiga vinden. Till kasthjälp hade jag min pilotdomare som vid starten gjorde ett bra kast och Hellcaten började stiga rakt ut från säk-linjen. Men sen stannade hon! Mitt ute över asfaltsbanan stod hon still i luften. Då förstod jag att streamern fastnat och att modellen hängde på motordraget och när som helst skulle börja driva in mot pilotlinjen i den kraftiga sidvinden. I det läget drog jag av och sen på för att försöka rycka loss streamern men det var försent, modellen dunsade rätt ner i asfalten. Suck!

Hur kunde streamern fastna? Jag har ju många gånger satt fast streamer-rullen runt en skruvmejsel på det sättet. Jo, jag satte rullen uppe i lovart (mot vinden alltså) och det gjorde att streamern hamnade runt min kasthjälp och då blev det en friktionsbroms som gjorde att streamern fastnade. Skulle satt rulle i lä istället, det hade funkat bättre. Suck igen.

Men skam den som ger sig, efter att alla modeller startat, ut och hämta modellen, tejpa fast höjdrodret som lossnat, trimma om höjdrodret, testa alla roder - nähä, inget funkar. Kolla acken, mycket riktigt, en av kontakterna har glidit ur i smällen. Kopplar ihop, testar rodren, trimmar, ser bra ut. Testar motorn, men nähä... Motorn snurrar ryckigt och sakta runt, den har pajjat i smällen. Dubbel-suck.

Så det blev några sekunders flygtid i final för mig, trist, men så kan det bli ibland. Mest retfullt är att jag på väg hem efter att ha hämtat tjejerna i Ullared kom på felet. Det var så klart en av de tre kablarna till motorn som hoppat ur! Det hade gått att koppla ihop på 1-2 minuter och då hade jag hunnit upp i luften och få 2-3 minuters flygning i finalen i alla fall. Ja vad säger man? Till nästa gång det händer, då ger jag inte upp lika lätt...

Hur gick finalen då? Ja det blev en hel del klipp och en del kollisioner, så mot slutet var det bara två modeller kvar, Åke och någon till som jag inte minns. Gundlach krockade ner sin sista höghöjds-tysk, så nu är dessa modeller historia (enligt hans egen utsago). Det ska bli spännande att se vad han kokar ihop till nästa säsong!





Efter final, prisutdelning som alltid. Innan final låg jag på fjärde plats men halkade ner till sjätte p.g.a. min snöpliga final-krasch. Denny tog hem första-platsen och Pär andraplats, båda på höga poäng. Samuel tog tredjeplats, också med höga poäng och många klipp.

Avslutningsvis, det här var en riktigt rolig tävling och även om min final gick käpprätt så fungerade min utrustning väldigt bra i övriga heat och det gör att det blir roligt och att man blir sugen på att både bygga och flyga mer.

Kommentarer

Per Danielsson 
Riktigt kul läsning det här !
Bra jobbat !

/Per

Lägg till kommentar
nocomments